Resten av paragrafen handlar om förvaltnings­rådet ur ett rent byråkratiskt perspektiv. Hur ska man tolka uppdraget i detta moment?

Enligt vedertagen praxis utövar medieägare makt genom kanalens chefredaktör.  Chefredaktören är den som svarar för inne­hållet. Ägaren kan ha synpunkter på detsamma på ett principiellt plan, men alla innehållsbeslut tas av chefredaktören och de lägre chefer som ansvaret delegerats till.

Lagen ger inte ens styrelsen mandat som berör själva programverksamheten. Det finns en viktig brandvägg mellan medieägare och verkstadsgolv. Det här är extra viktigt när vi talar om en samhällsägd aktör som Yle.

Yle ska – om vi förenklar en smula – vara riks­dagens, inte regeringens rundradiobolag. Och även där gäller brandväggsprincipen.

Så länge verksamheten finansierades med licensavgifter garanterades en viss autonomi. Sedan man övergick till rundradioskatt har budget­makarna – regeringen – getts större möjligheter att påverka Rundradion. I princip kan ett Yle som väcker regeringens misshag se sina anslag minska. Bara som tanke, alltså. 

Yle bär ändå samma ansvar som maktens vakthund som andra medier. Det innebär att man också kan och ska bedriva journalistik som inte behagar regeringen. Det verkar inte alla ha förstått.

Bloggaren Jussi Korhonen (https://seura.fi/­isanpikajuna 1 februari) ger flera exempel på hur förvaltningsrådet diskuterat Yles behandling av en rad nyhetsförlopp och till och med journalistiska beslut i enskilda inslag.

I Korhonens läsning av protokoll från fjolårets möten – han har haft tillgång till handlingarna från sex av årets sju sammanträden, årets sista proto­koll hade ännu inte justerats då han gjorde sin granskning – har förvaltningsrådet diskuterat Yles journalistik på politiska grunder.

På årets första möte i februari framfördes (vem som gjort det framgår inte ur protokollet) att Yle borde förändras då också det politiska fältet gjort det.

Röster i förvaltningsrådet ifrågasatte Yles ”attityd” och jämlika behandling i nyhetsurvalet.

På förvaltningsrådets möte i april tog man upp det så kallade Kiemunki-fallet.

Terhi Kiemunki är en omstridd sannfinländsk lokalpolitiker i Tammerfors som kring påsk i fjol väckte uppmärksamhet med sina skriverier i sociala­ medier om muslimska barn som gick omkring som påskhäxor med att ge nedsättande ­kommentarer om barnen.

Åter en gång döljer protokollet vem som framfört kritiken, men man ifrågasatte huruvida fallet överskred nyhetströskeln och ansåg att händelsen varken var viktig eller berörde en stor grupp människor.

Bland annat MTV, Helsingin Sanomat, Aamu­lehti, Iltalehti och Ilta-Sanomat gjorde samma nyhets­bedömning som Yle.

I september diskuterade rådet bevakningen av ett intermezzo vid en flyktingförläggning i Forssa som inträffat i augusti och där Yles redaktörer fick kritik för att enbart ha intervjuat asylsökande.

I svaret framhölls bland annat att ingen annan var på plats då Yle kom till anläggningen.

Vare sig hur som helst med den saken är det inte en fråga för förvaltningsrådet, lika lite som någon annan publicistisk fråga.

I den offentliga debatten är det främst sannfinländska politiker som angripit Yles roll, stämplat Rundradiobolaget som PK-medium och anklagat bolaget för snedvriden rapportering om politiken när det enda man gjort är att ha gjort sitt jobb.

Yle ska inte tona ned sin kritiska bevakning av makten, tvärtom lägga på några extra kol för att bevisa att man inte är regeringens språkrör.

Rättat 14:45: Borttaget en felaktig uppgift om att det var riksdagen som fastställde licensavgiften.