I november 1975, efter det urtima riksdagsvalet i september, tvingade president Urho Kekkonen fram en fempartiregering (SDP, C, DFFF; SFP och Lib) efter att ha hållit sitt legendariska tal om ”det nationella nödläge” som arbetslösheten utgjorde.

Hösten 1975 fanns det 60 000 arbetslösa i Finland. I dag är de 200 000. Av dem har drygt 120 000 varit arbetslösa i mer än ett år. 26 000 har lyft ­arbetsmarknadsstöd i över 1 500 dagar.

Enbart de långtidsarbetslösa är dubbelt fler än ­alla som gick utan arbete 1975 och antalet som gått och stämplat i över fem år är hisnande.

Ännu har ingen använt uttryck som ”nationellt nödläge”. Det här innebär inte att man skulle blunda för arbetslösheten, och en höjning av syssel­sättningsgraden är ett av regeringens spetsprojekt.

Att höja sysselsättningsgraden är inte detsamma som att ta hand om de arbetslösa.

• I första hand måste vi skapa nya jobb. De flesta­ arbetslösa är arbetslösa på grund av att det helt ­enkelt inte finns ett jobb som passar dem.

• Alla arbetslösa kommer inte någonsin att få ett jobb på dagens arbetsmarknad. Den nuvarande arbetslöshetsersättningen riskerar att passivera de arbetssökande på ett sätt som ytterligare höjer trösklarna och riskerar leda till utslagning.

Det är inte bara antalet arbetslösa som skjutit­ i höjden. Arbetsmarknaden har genomgått en enorm förändring de senaste decennierna, liksom också de ekonomiska strukturerna.

• Automatisering, effektivisering, datorisering och robotisering har rationaliserat bort tiotusentals jobb, framför allt lågkvalificerade ingångsjobb som ännu för någon mansålder sedan tryggade ­arbete också för den med blygsam utbildning.

• Vårt nuvarande system med arbetslöshets­ersättning skapades för att ge tillfälligt stöd över lågkonjunkturer i en cyklisk ekonomi där nedgångarna varvades med toppar.

Vi har nu under en lång räcka av år haft ett ­bestående tillstånd av ekonomisk tillbakagång och arbetslösheten har för alltför många blivit ett permanent tillstånd. Något måste uppenbart göras.

I onsdags avlade en forskargrupp under ledning av professor Heikki Hiilamo och forskarprofessor­ Pasi Moisio en rapport till regeringen där man ­föreslår ny socialskyddsmodell som ger mera delaktighet via en så kallad deltagarinkomst.

Forskningsgruppen har granskat olika modeller i en rad länder, förebilden för den här modellen hittade man i Nederländerna.

Den springande punkten i gruppens tänk är kravet på delaktighet från stödtagarens sida. Men det ska uttryckligen inte handla om nödhjälpsarbete eller schablonmässigt påtvingade sysselsättningskurser – nyckelordet är just ”delaktighet”.

Enligt FNB (8.2) skulle en arbetslös som hör till målgruppen till exempel kunna komma överens med socialarbetare om sitt personliga sätt att delta.

Helsingin Sanomat pekar på att arbets­gruppen spräcker myten om att alla arbetslösa skulle­ ha en chans att sysselsättas på den fria arbets­marknaden: ”Deltagarinkomsten innebär att man erkänner att det finns människor som aldrig kommer att få ett ’riktigt’ avlönat jobb”.

Det kan låta cyniskt men är ett faktum man ­måste erkänna.

Deltagarinkomsten och den aktivitet man kommer överens om, som kan vara samhällstjänst, utbildning, studier, vård av närstående eller något annat jobb i liten skala, är ett verktyg för aktivering och mot utslagning och ska hindra att den arbets­lösa ska rasa ned i total passivitet.

Det viktiga är att systemet inte kan missbrukas för att få jobb utförda billigare än med vanlig lönearbetskraft.

Det finns naturligtvis invändningar, och det var en mycket återhållsam arbetskraftsminister Lindström (Sannf) som tog emot rapporten i onsdags. Han var noga med att framhålla att det inte är ­något förslag, bara en rapport.

Att ställa krav på motprestationer av de arbets­lösa är att svära i kyrkan och har klanger av 30-­talets påtvingade nödhjälpsarbeten, men det gäller att läsa rapporten fördomsfritt. Det nu­varande systemet har för länge sedan bevisat sin tandlöshet.

Vi måste våga tänka i nya banor, det vinner både de arbetslösa och samhället på.

En helt annan sak är hur man ska hitta ­resurserna att föra samtal med och stödja de 90 000 arbetslösa som enligt Helsingin Sanomat skulle beröras av programmet.