Den första april i år skulle de ha trätt i kraft, ­avgifterna på skärgårdens förbindelsebåtar. Det skulle ha varit ett försök, som Trafikministeriet­ motiverade när det presenterades i mitten av ­november i fjol.

”Syftet med försöket är att ta fram sådana transporttjänster i skärgården som säkerställer att den bofasta befolkningen, företag, deltidsboende och turister har tillgång till de resor och transporter de behöver. När de offentliga finanserna stramas åt och antalet fast bosatta invånare i skärgården minskar blir också de statligt finansierade förbindelsefartygstjänsterna färre. Samfärdseln i skärgården kan inte säkras utan tjänster som fungerar­ på marknadens villkor. I försöket utnyttjas de ­möjligheter som digitaliseringen erbjuder för att utveckla trafik- och transporttjänster”.

Trafikminister Anne Berner (C) försvarade ihärdigt ”sin” avgift. Till svenska Yle sade hon (20.11) ”Jag ser det absolut som en utveckling, inte en avveckling.”

Förslaget väckte ett ramaskri och protesterna var många. Men Berner stod på sig.

I januari besvarade hon ett skriftligt spörsmål från riksdagsledamot Ilkka Kantola (SDP).

”Det är inte orättvist mot skärgårdsbefolkningen att införa nya avgifter”, sade Berner och vidhöll bestämt att experimentet med avgifter ska bli av.

Dock så att man skulle hitta sätt att göra dem mer skäliga än de tusentals euro per år de kunde ha uppgått till i värsta fall.

I går kom beskedet att experimentet inte blir av. Första april passerar utan att man inför några avgifter.

Men Berner släpper inte greppet helt, skärgårdstrafiken är och förblir en del av den digitaliseringsprocess som ska omfatta trafik och vägnät i Finland. ”Det är nödvändigt att utveckla transporttjänsterna i skärgården, och vid kommunikationsministeriet fortsätter vi arbetet med att främja ­digitaliseringen av trafiken och transporterna”, ­sade Berner i ett pressmeddelande på måndagen, men bollade detaljerna vidare till en administration som ännu inte finns: ”Det är dock naturligt att överlåta utvecklandet av förbindelsefartygs­trafiken till det kommande landskapet.”

Berner meddelade att förslaget dras tillbaka på grund av den respons man fått under beredningsprocessen.

Det är i och för sig ett sundhetstecken att ta till sig kritiken.

Men varför tog det så länge, och hur mycket har de konsulter ministeriet anlitat under processens gång kostat skattebetalarna?

Det är klokt att ändra sig då man inser realiteterna. Ännu klokare hade det varit att inse dem innan man alls sjösatte förslaget.

Det envetna försvaret för avgifterna så sent som för en månad sedan signalerar arrogans, inte ­politisk fasthet.

Det är inte första gången minister Berner ­tvingas backa. Vi har i färskt minne det famösa väg­trafikpaketet med avskaffad bilskatt och kilometeravgift som knappt dansade ett veckoslut innan det sköts i sank – formellt dock så att det var Berner själv som drog det tillbaka.

I och för sig är Berner inte ensam om att backa förslag i regeringen Sipilä.

Listan över beslut man backat från är lång, här är några exempel:

• Nedskärningar i arbetslöshetsskyddet sköts fram med ett år.

• Motståndet från pensionärerna fick regeringen att backa från beslutet om indraget bostadsstöd.

• Dagisavgifterna höjdes inte som man redan ­beslutat.

• Man backade från nedskärningar i kampen mot grå ekonomi.

• Det blev ingen amnesi för skattesmitare.

• Regeringen backade från planerna på ett för­valtarregister för aktier.

• Beslutet om ett samhällsfördrag var som en ­letkajenkadans med hopp framåt och bakåt.

Regeringens arbete har genomgående präglats av dålig lagberedning, för stor brådska och bristande respekt för grundlagen.

Mot den bakgrunden är minister Berners ­arrogans och ånger inte unik. Hela regeringen ­borde följa maximen att tänka efter – före.