”Och så har jag fått en ny hemvårdare igen, jag vet inte vad hon heter, hon hade bråttom. Hon log vänligt, jag frågade var jag hade sett henne tidigare, om det var på tv. (...)

Sedan kom J.R Ewing in genom tv-rutan, det var redan tredje gången han besökte mig och han ville att jag skulle resa med honom till Los Angeles. Men jag sa att det var för sent. Alldeles för sent. Han ­borde ha kommit tidigare. Det är många år sedan de slutade sända Dallas. Han skrattade åt mig och gick ut genom tavlan med forsen på.”

Det här är litteratur, en litet lån ur Ann-Luise ­Bertells fjolårsroman ”Vänd om min längtan”.

Men det är också verklighet, en verklighet många äldre finländare lever i.

Regeringen har bestämt att också den här kategorin av människor ska välsignas med valfrihet ­inom vården.

Valfrihet är fint. Valfrihet vill alla ha.

Det är som att köra in en blänkande bil på gårdsplanen till den som inte har längre har körkort. Till den som vänder bilkartan upp och ner.

Givetvis kan en allmän princip som politiskt ­valda representanter enats om inte enbart gälla vissa i samhället. Det skulle strida mot det som vi definierar som rättvisa och jämställdhet.

Men det är svårt att frigöra sig från den krypande­ känslan av att onödigt mycket i samhällsbygget utformas utifrån de unga, friska och starka. Först i ett senare skede börjar man fundera på hur modellen ska gå att tillämpa på dem som faller utanför den mallen.

Nåja, valfriheten är inget tvång, som diskriminerings­ombudet Kirsi Pimiä formulerade det i veckan (Yle 7.3).

Den är ingen nyhet heller. Valfrihet inom den ­offentliga hälso- och sjukvården fick vi 1.5.2011 – under förra regeringen. Det var det datum då ­hälso- och sjukvårdlagen 1326/2010 trädde i kraft.

Då blev det möjligt att välja en annan hälsovårdscentral i hemkommunen än den man tidigare anlitat, liksom att önska sig vård av en viss läkare ­eller vårdare. Möjligheten att anlita en hälsovårds­central i en annan kommun än hemkommunen öppnades också, på vissa villkor ... ”om en person på grund av arbete, studier, fritid, en nära anhörigs eller annan närstående persons boende ­eller ­någon motsvarande orsak är bosatt eller regel­bundet ­eller under en längre tid vistas utanför sin hemkommun.” (Källa: kommunen.net.)

Valfriheten gäller sedan maj 2011 också special­sjukvården. Patienten får, i samråd med remitterande läkare, fritt välja enhet inom det specialupptagningsområde där hen bor. Vård utanför det ­”egna” området är möjlig om det är nödvändigt för att ”tillgodose en finsk-, svensk- eller samisk­språkig patients språkliga rättigheter”.

En svenskspråkig patient som får knagglig språklig service på ett visst sjukhus kan alltså försöka­ ­insistera på att flyttas till ett sjukhus utanför special­upptagningsområdet, med hänvisning till valfriheten.

Därutöver finns förstås, i varierande grad ­beroende på var i landet du bor och hur mycket pengar du har i din börs, det privata alternativet.

Men nu är valfrihetsparagraferna precis som så mycket annat i stöpsleven, på grund av vård­reformen. Ovannämnda diskrimineringsombudet Pimiä uttalade sig för Yle, eftersom hennes byrå hör till de instanser som ska ta ställning till de nya formuleringarna.

Pimiä ser många frågetecken hopa sig runt funktions­hindrade, minoriteter, minnessjuka. Hon nämner finlandssvenskar och samer, människor i glesbygd och skärgård. Hon hoppas att regeringen tar till sig kritiken, registrerar oron.

En annan expert Yle intervjuat, överläkaren och geriatrikern Harriet Finne-Soveri, är ännu mer skeptisk. Speciellt gällande den grupp en geriatriker är specialiserad på: de äldre.

146 000 finländare insjuknar årligen i en minnessjukdom. Ju svårare den är desto svårare blir de etiska frågorna kring valfriheten.

Hur många gånger får en människa ändra sig gällande sin vård?

När en enskild människas vilja inte längre går att urskilja, vad återstår? Ekonomi? Billigast möjliga?­ Vem bestämmer i de fall när ingen ­nära anhörig­ finns eller när den anhöriga av en eller­ ­annan ­orsak inte heller förmår välja bland alla de ­strålande valmöjligheter som står till buds. I praktiken kan valfriheten komma att framstå som en skärande ironisk chimär.

Harriet Finne-Soveri talar för en seniorombudsman.

Svenska pensionärsförbundets ordförande Ole Norrback (Yle 8.2) tror inte det är en lösning i sig men efterlyser en allmän kvalitetskontroll. Landskapen borde enligt honom ha en instans som gör stickprov bland de många privata aktörer som, också det i enlighet med regeringens vilja, har en avgörande roll i den framtida äldrevården.

Ja, vem väljer vård för den som regelbundet har besök av J.R Ewing?

Ann-Luise Bertells huvudperson dör i en snö­driva. Hon gick ut för att se till sedan länge döda kor.

”Snön brände som eld. Hon kunde inte minnas att hon glömt skorna, hon kunde inte minnas att skor behövdes. Det var ju sommar (...) hon mindes något, hon hörde kornas råmanden, de ropade på henne, de frågade efter henne, hon hade väl inte glömt bort dem.”

Håller alltför många andra på att glömma någonting?