Oeniga om hur eleverna bäst ska lära sig båda språken

Det finns en sak som Fritjof Sahlström, professor i pedagogik, och Christoffer Taxell, politiker och tidigare minister, är överens om när det gäller debatten om tvåspråkiga lösningar i skolan. Alla svenska elever borde lära sig mer finska och alla finska elever borde lära sig mer svenska. Men sedan drar åsikterna åt olika håll. För medan Fritjof Sahlström förespråkar tvåspråkiga skolor, där en del av undervisningen sker på finska och en del på svenska, vill Christoffer Taxell helst inte höra talas om saken.

Det hann bli en del smågnabbande, dock i vänskaplig ton, när herrarna möttes i en debatt om saken i Academill i Vasa på tisdagskvällen.

Fritjof Sahlström anser att tvåspråkiga skolor kunde vara en lösning på det faktum att många elever inte lyckas lära sig det andra inhemska språket trots nio år i grundskolan.

– Vi har inte utnyttjat möjligheterna tillräckligt. Jag säger inte att tvåspråkiga skolor är det enda svaret, men på vissa ställen kunde det fungera.

Han anser att vi åtminstone borde kunna föra en debatt om saken och prova språköverskridande lösningar innan vi avfärdar tanken.



Christoffer Taxell anser å andra sidan att en levande tvåspråkighet bäst garanteras genom att vi har skilda svenskspråkiga och finskspråkiga skolor. I stället bör man satsa mer på att stärka språkundervisningen.

– För mig är det oklart vad en tvåspråkig skola ens är. Det är ett luddigt begrepp.



I debatter om tvåspråkighet hänvisas ofta till den taxellska paradoxen som Christoffer Taxell formulerade 1986 när han invigde Sydösterbottens yrkesskola i Närpes. Enligt paradoxen tryggar enspråkiga lösningar landets tvåspråkighet medan tvåspråkiga lösningar leder till enspråkighet.

Sahlström menar att paradoxen har haft stor betydelse för vårt sätt att förhålla oss till språk och språkpolitik. Den är en av anledningarna till att diskussionerna om tvåspråkiga skolor inte har lett till något konkret.

Själv säger Taxell att paradoxen och dess innehåll varken är taxellskt eller ens en paradox.

– Det är en beskrivning av verkligheten, en verklighet som har gällt i hundra år.

I ett tvåspråkigt land ska var och en ha rätt att få service på det egna modersmålet. Men kunskaperna i svenska har klart försämrats bland finskspråkiga under de senaste, åtminstone, 30 åren. Det är oroväckande, säger Taxell.

– I dag finns inte många exempel på enheter inom den privata eller den offentliga sektorn som fungerar lika bra på båda språken. Det, tror dessvärre många och även jag, är en sanning som kommer att visa sig om en tid i Östermyra.

Någonting håller på att hända, menar å andra sidan Sahlström. Tvåspråkigheten ökar bland finländarna. Och skolorna i Finland bör vara en skola för alla, även för tvåspråkiga elever.

– Annars riskerar särhållandet av språken leda till att många knappt minns att det finns ett svenskt språk. Hösten och vintern innehåller ju flera exempel på det.



Att det sker en utveckling där allt fler blir tvåspråkiga är positivt, säger Taxell.

– Det är inget att bekymra sig för. Men det minskar inte betydelsen av två språk, inte allmänt och inte för individen. Det är också viktigt att tvåspråkiga familjer sätter sina barn i svensk skola. Annars blir det dominerande språket så starkt att de får en svag svenska, säger Taxell och möts av applåder i publiken.

Taxell är kritisk mot att diskussionen om tvåspråkiga skolor enbart förs på finlandssvenskt håll.

– Det bekymrar mig våldsamt. Ett tvåspråkigt Finland är ett nationellt intresse, inte ett specifikt finlandssvenskt.

Trots att åsikterna går isär om huruvida vi ska ha skolor med undervisning växelvis på svenska och finska talar både Taxell och Sahlström varmt för mer samarbete över språkgränserna i skolorna. Ingendera vill heller att något av nationalspråken ska kunna väljas bort i skolorna.