Regeringens förslag fokuserar på administrativa­ konstruktioner som ger Centern de landskap man eftersträvat i decennier. Samlingspartiet i sin tur fick igenom sin käpphäst om valfrihet för ­patienten.

Enligt en gammal vits är kamelen resultatet av att en arbetsgrupp haft i uppdrag att planera en häst. Vårdreformen är på god väg att bli en kamel.

Yle har låtit fem professorer, som följt med social-­och hälsovårdsreformen under flera år, ta ställning­ till valfrihetsbiten av reformen som den ser ut i ­dagens läge.

De fem är Heikki Hiilamo, Jussi Huttunen, Martti­ Kekomäki och Anneli Pohjola vilka alla­ är medlemmar av en expertgrupp inom Social- och hälso­vårdsministeriet, samt Anneli Anttonen som är professor i socialpolitik vid Tammerfors ­universitet.

Professorerna tar inte till liknelsen med kamelen,­ men är närmast rörande eniga om att reformen ­genomförd skulle vara till mera skada än nytta.

Jussi Huttunen, tidigare chefdirektör för då­varande Folkhälsoinstitutet, anser detaljerna i ­beredningen var så öppna eller i konflikt med målsättningarna att reformen i den form man nu ­driver den är ett språng i det okända.

De fyra centrala målen för reformen har varit att stärka den grundläggande hälsovården och social­servicen, att utveckla samarbetet mellan grund­läggande vård och specialiserad vård, att minska på ojämlikheten och få kontroll över kostnaderna.

Enligt Huttunen verkar man inte uppnå en enda av de här målsättningarna.

Professor Heikki Hiilamo ser visserligen för­delar i att de som bor på större orter och som inte om­fattas av företagshälsovården får det lättare att komma i kontakt med en läkare.

”Farorna med reformen är ändå större än för­delarna”, säger Hiilamo.

Han ser risker för att till exempel en äldre ­person som behöver en höftoperation borde tas hand om av en helhet, som omfattar såväl hvc-­tjänster, ­operationen inom den specialiserade vården, ­rehabiliteringen efter vården och hemsjukvården, utan de risker att falla mellan stolarna ­reformen riskerar att medföra. Modellen riskerar enligt ­Hiilamo också till att leda till höjda kostnader.

”Bägge aspekterna skulle innebära försämringar för de sämst lottade”, säger Hiilamo.

Hiilamo befarar att regeringens modell med ­valfrihet försvagar, om inte rentav omöjliggör, en ­integrering av tjänsterna. Enligt honom har ­riskerna med valfrihetsmodellen upprepats om och om igen och att de också finns dokumenterade i uppföljningen av lagförslaget.

Martti Kekomäki oroas av splittringen mellan­ den bolagiserade grundläggande vården och ­servicen, och den specialiserade sjukvården och ­krävande socialvården som landskapen står för. ”Det här slår effektivt sönder integrationen efter­som finansieringssystemet separerar dem i ­olika silo. Bägge genererar säkert ’resultat’ men ­inte som ett sammansvetsat lag, vilket man skulle förut­sätta om man vill eftersträva integration”, ­säger ­Kekomäki.

Han befarar att de bolagiserade hälso­centralerna som får betalt enligt antalet anslutna patienter/klienter slussar speciellt de fall som kräver dyrbar vård vidare för att spara på kostnader.

Anneli Anttonen påminner om att det ­finländska vårdsystemet är effektivt i en färsk internationell jämförelse och undrar varför vi ska ta exempel av länder där man klarar sig sämre. Hon betraktar det som ”mycket säkert” att den konkurrens man ­planerar leder till ökade kostnader.

Anneli Pohjola beskriver lagförslaget om val­frihet som halvfärdigt och synnerligen svårbegripligt. Till och med experter har svårt att greppa hur man tänkt att helheten ska fungera. ”Tyvärr handlar det inte ens om en svårtydbar lagtext utan om en ­komplicerad och splittrad konstruktion”, säger Pohjola.

Regeringen har backat i många frågor, men ­hittills hårdnackat försvårat vårdreformen. Den ­borde kanske lyssna på experterna.

Fem professorer är fler än tre regeringspartier.

Gör om, regeringen, gör det bättre.