För ett drygt år sedan antog Polen en medielag som betydligt ökade regeringens kontroll över landets public service-medier. Det ledde till kraftiga internationella protester, Bland annat skrev vd:arna för på de tre svenska public service-bolagen en debattartikel under rubriken "Polens sak är vår" och satte också press på den svenska regeringen att agera.Ska de svenska mediebossarna nu, ett år senare, se sig tvungna att skriva ett likalydande brev om läget i Finland?

I torsdags presenterades regeringens förslag till ny rundradiolag. Förslaget innebär att makten om de strategiska besluten skulle flyttas från styrelsen till förvaltningsrådet som består av politiker.

Med ökat politikerinflytande i strategiska beslut skulle Yle riskera att vara snarare ett redskap för riksdag och regering än ett fristående public servicebolag som likt privatägda medier ägnar sig åt kritisk granskning av makthavarna.

Är det att måla fan på väggen att frukta att den rollen försvagas och att jämföra med läget i Polen?

Kanske, men diskussionen måste tas på allvar. Yle har uppenbart varit en påle i köttet på regeringen i allmänhet och statsminister Sipilä (C) i synnerhet, och förhållandet mellan de två instanserna kan utan överdrift betecknas som inflammerat.

Det är i själva verket som det ska vara.

Då Sipilä i vintras i samband med uppståndelsen kring Terrafame sade att Yle saknar hans förtroende talade han mot bättre vetande.

Inget medium behöver åtnjuta statsministerns förtroende, det är statsministern som ska åtnjuta folkets – filtrerat via riksdagen – förtroende, och denne får så lov att finna sig i kritisk mediegranskning. Också från skattefinansierade Yle.

Misstroendet mellan speciellt Centern och Yle är av gammalt datum.

Och det är det här förhållandet som väcker farhågor om att manövern handlar om mer än bara en teknikalitet.

En liten tillbakablick:

• 2009 påstods i aktualitetsprogrammet Silmännäkijä att dåvarande statsministern, Centerns Matti Vanhanen, skulle ha fått brädleveranser till sitt husbygge från ett företag som byggde bostäder för Centerkontrollerade stiftelsen Nuorisosäätiö.

Påståendena var illa belagda och programmakarna kunde inte prestera dokument som stödde anklagelserna. Vanhanen lät dock bli att väcka åtal i fallet, men frågan sägs vara en sten i skon inte bara för Vanhanen personligen utan för Centern över lag.

Brädhögen var egentligen ett sidospår i granskningen av partiernas valfinansiering och Centerns i synnerhet.

• 2011 påstod Yle felaktigt att Vanhanens efterträdare på statsministerposten Mari Kiviniemi enligt polisens förundersökningsmaterial skulle ha tagit emot valfinansiering från Nuorisosäätiö.

Så jo, Yles track record visavi Centern är inte riktigt rent – men det är en fråga för den operativa ledningen. Dålig journalistik blir inte bra genom att man tillsätter en politisk överrock.

Regeringens förslag har beretts av en parlamentarisk arbetsgrupp som letts av Arto Satonen (Saml). I arbetsgruppen ingick representanter från alla riksdagspartier.

Arbetsgruppen tog inte ställning till Yles programinnehåll, men speciellt gruppens sannfinländska medlemmar har klara synpunkter på den biten.

Både riksdagsledamot Teuvo Hakkarainen och hans kollega Ritva Elomaa anser enligt FNB att Yles rapportering vilar "för mycket på 'vänstergröna' synvinklar och journalisternas egna åsikter".

Sannfinländarna har varit speciellt kritiska till Yles grepp i invandringsfrågor och fått igenom en skrivning där man i den finska originaltexten strukit ordet "mångkulturalitet" och ersatt det med "kulturell mångfald".

I ett privatägt mediebolag skulle väl förvaltningsrådet närmast motsvara bolagsstämman.

En bolagsstämma ska inte fatta operativa beslut eller besluta om detaljerade riktlinjer.

Trots försäkringarna om att Yles förvaltningsråd inte ska blanda sig i journalistiska frågor visar protokollen att man redan diskuterat i de banorna.

Att regeringen nu ytterligare vill stärka förvaltningsrådets roll är illavarslande. Är det imperiet som vill slå tillbaka?