Det är lätt att tänka så här: En man, vars beteende av domstolen betecknats som sadistiskt, anses ha uppvisat obeskrivlig grymhet mot krigsfångar och döms för tre dråp, tortyr av tre fångar och två andra, är en ond psykopat.

Det finns de gärningsmän som med säkerhet kan ges den beteckningen. Men man gör det enkelt för sig om man tror att verkligheten är så enkel.

Onda gärningar kan begås av helt vanliga människor.

1992 var Esad Landžo en tämligen vanlig bosnisk muslimyngling. Han gillade att måla, var bra på det och hade velat utbilda sig till konstnär i Sarajevo, men hans far ansåg konst vara trams familjen inte hade råd med. Han bestämde att Esad i stället skulle utbilda sig till snickare. Esad antogs till yrkesskolan men blev en rebell som tog sin första fylla och fick bäras hem.

Det här är ett sidospår – 1992 var också året då Bosnienkriget bröt ut; ett invecklat inbördeskrig där alla stred mot alla och grymheter begicks av alla parter.

Helsingin Sanomats månadsbilaga Kuukausiliite berättar (nummer 3/2017) historien om Esad Landžo och hur en till synes helt vanlig ung man begår oerhörda grymheter, döms till 15 års fängelse av Internationella domstolen i Haag, sitter av de sista åren av sin dom i ett finländskt fängelse och – viktigast av allt – efteråt reflekterar över hur det kunde gå så illa som det gick. Det är kuslig läsning och ett exempel på hur yttre omständigheter kan driva vem som helst att begå fruktansvärda gärningar.

För Esad Landžo handlade det om fånglägret Celebic i Bosnien.

Men kunde lika gärna ha skett i Spanien, Kongo, Uganda, eller för den delen Finland, vilket land som helst som slitits sönder av ett inbördeskrig. För att inte tala om grymheterna under andra världskriget eller Gulaglägrens Sovjetunionen.

Vi kommer för enkelt undan om vi demoniserar gärningsmännen och lägger skulden på någon diffus ondska.

Krig – speciellt ett inbördeskrig – demoraliserar.

Den vanligaste bortförklaringen handlar om att "bara ha lytt order".

Moraliskt håller inte argumentet, men psykologiskt fungerar förklaringen. En 19-åring har lite att sätta emot då han beordras göra någonting. Som en liten kugge i ett stort maskineri ser du inte heller helheten. Esad säger i intervjun att det var mycket som stod klart för honom först under rättegången i Haag.

Esad var ung, liksom de andra som sattes att vakta i Celebic. Han berättar att detta var ett medvetet val. "Vi var lättare att manipulera. Äldre män hade förstått att ställa frågor."

"När man ville misshandla fångar gick ordern oftast till mig", säger han och medger att han aldrig ifrågasatte de befallningar han fick. "Jag var redo att gå så långt som jag beordrades. Det kändes bra då jag fick beröm. Jag var som en hundvalp."

Han beskriver det som hände närmast som en barnslig lek. "Det var som ett spel. Jag vet att det är dumt att säga så. Men vi var unga, berättade vitsar och drev med fångarna."

Det här är belysande; Esad och hans kamrater var som ett gäng mobbare, gruppens samlade dumhet tog över där den egna omdömesförmågan svek.

Det vara bara redskapen, omfattningen och konsekvenserna som var värre än mobbningen i skolkorridoren.

Så kommer vi till en viktig iakttagelse: "Jag hatade inte fångarna. Ingen av dem hade gjort mig eller mina släktingar något illa."

Vid den första rättsbehandlingen 1996 nekade Esad till brott och hävdade sin oskuld. Han döms mot sitt nekande till 15 års fängelse. Senare överklagade han sin dom men medgav nu sina brott. "Jag vill att jag ska straffas", sade han inför rätta. Domen kvarstod, men Esad säger nu att Haag räddade hans liv.

Esad är i dag ångerfull och bär på en evig skuld. Den danske filmaren Lars Feldballe Petersen som gjort en dokumentär om honom säger i reportaget att han inte är någon psykopat utan "en vanlig smart kille".

Vanliga smarta killar kan drivas till vilka gärningar som helst. Det är den kusliga lärdomen av historien om Esad.