Det landskap regeringen nu lägger fram med alla statliga styrmedel är inget självstyrande landskap i den mening grundlagen förutsätter att vi ska ha.Ungefär så uttryckte sig professor emeritus Krister Ståhlberg i tv-programmet Spotlight som häromkvällen behandlade den stora vård- och landskapsreformen (Svenska Yle 6.3)

Spotlight hade fokus på komplexiteten i det ambitiösa projektet att bygga om hela landets social- och hälsovårdsstruktur. Att en vanlig medborgare inte riktigt är med på kärran är bekymmersamt, men ändå fullt förståeligt.

Men om en fullfjädrad byråkrat som Nylands sjukvårdsdistrikts vd Aki Lindén säger att han har läst igenom genom lagförslaget fyra–fem gånger utan att fatta hur reformen ska kunna förverkligas är det läge för en verklig oro.

Krister Ståhlberg, som under sitt aktiva yrkesliv både har kommenterat och själv medverkat till många förvaltningsreformer, står denna gång med en häpen min. Han uppfattar att reformen strider mot två viktiga grundsatser – principen om invånarnas självbestämmanderätt och principen om jämlikhet mellan medborgarna.Den första principen om självbestämmande hotas av statliga normer och att landskapen inte föreslås få beskattningsrätt, den andra principen om jämlikhet hotas av valfriheten. Båda grundlagsprinciperna är – eller ska man säga har varit– lika centrala för det finländska samhället.

Då det gäller den senare principen, valfriheten, bekänner till och med vårdreformens fader, understatssekreterare Tuomas Pöysti, att den inte kommer att förbättra tillgången till vård i glesbygden. Men han tillägger att vårdservicen redan i dag är på undantag i glesbygden och att vårdreformen därmed inte bidrar till någon förändring.

Då det gäller språket stipulerar grundlagen att det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Också i det här avseendet bidrar vård- och landskapsreformen med en förändring i tänkesättet.Hittills har individens språkliga rättigheter definierat utgående från individens hemkommun. Efter att vårdreformen har trätt i kraft definieras individens rättigheter i större utsträckning utgående från landskap.

Tvåspråkiga landskap kommer nämligen att för vissa vårdproducenters del kunna bevilja undantag från den generella plikten ge vårdservice på både svenska och finska. Enligt lagförslaget räcker det med att svenskspråkiga har tillgång till svensk service och att dessa klienter kan använda sig av sin valfrihet.

I områden med svenskan i en minoritetsposition innebär det i praktiken att valfriheten inom vården blir större för finskspråkiga än för svenskspråkiga. Det återstår att se hur riksdagens grundlagsutskott ställer sig till en sådan sak.Men lagförslaget kan också bidra till att en vårdproducent befrias från skyldigheten att erbjuda vård på finska i Larsmo om det finns möjlighet för patienterna att välja mellan andra vårdproducenter i Jakobstad som ger motsvarande vård på finska.

I det fallet blir de finskspråkigas valfrihet mindre än de svenskspråkigas. En svaghet är att lagförslaget inte i detalj säger när ett undantag ska sökas och beviljas.

Tidigare var det väldigt vanligt att stora förvaltningsreformer av det här slaget startade som mindre pilotprojekt. Man tog god med tid på sig för att genom försök och misstag hitta de rätta verktygen.Den sittande regeringen har fått för sig att det som har kallats Europas största förvaltningsreform nu ska genomdrivas över en natt. Alltså är det inte så konstigt att många experter talar om hopp ut i det okända.

Men ännu återstår alltså många krokar i långdansen, inte minst då riksdagens grundlagsutskott ska ta ställning till ovanstående grundlagsprinciper.

Jourförordningen har däremot redan antagits av riksdagen. Om det blir aktuellt med några närmare bestämmelser om de praktiska arrangemangen vid Södra Österbottens centralsjukhus blir det fråga om statsrådsförordningar som grundlagsutskottet inte befattar sig med.