Det talesättet passar ganska bra som en beskrivning på tågordningen då man beslutat om äldrevården i Jakobstad.

ÖT rapporterade under veckan som gick (fredag 10.3 och lördag 11.3) om hur de långa köerna till äldreboenden fyller Malmska sjukhuset.

Det är flera faktorer som samverkar till situationen.

En bakgrundsfaktor är den lång­siktiga bostads­politiken i staden som resulterat i ett stort antal­ trevåningshus utan hiss. Placerings­koordinatorn Ann-Sofie Larsson slår (11.3) fast det uppen­bara – ”den som bor isolerad på tredje­ ­våningen och sitter­ inne hela dagarna förlorar snabbt funktions­förmågan”.

En grundbult i den finländska äldrevården är tanken på att man så länge som möjligt ska klara sig hemma. Och visst – hemvården är en otrolig resurs som kan förlänga en åldrande människas möjligheter att bo i den invanda miljön med flera år.

Men någonstans kommer gränsen emot där det inte längre är meningsfullt att öka antalet dagliga besök och där gemenskapen i ett boende vore ett stimulerande alternativ till ensamheten i det egna hemmet.

Men det är precis där det brister. Platserna i äldre­boendena är alltför få och köerna orimligt långa.

Fram till mars i fjol fanns en geriatrisk avdelning som visserligen inte uppfyllde äldreomsorgslagens stipulationer om hur boendet ska vara utformat, men som i alla fall var en tillflykt på väg mellan det gamla livet och en tid på ett boende.

Den avdelningen stängde man med berått mod innan man försäkrat sig om att det fanns tillräckligt med platser på boenden.

Man valde att klättra upp i trädet med baken före.

I fredagens tidning säger ordföranden för social- och hälsovårdsnämnden, Marcus Suojoki (SFP), att beslutet inte dikterades av de drygt 2 miljoner euro man – kanske, de verkliga effekterna är oklara – sparade, utan att den vården var för institutionaliserad.

”Vi behövde få till en ordentlig ändring, annars händer inget”, säger Suojoki, och slår helt riktigt fast att det inte är någon värdig ålderdom att ligga på sjukhus.

Mycket riktigt stipulerar äldreomsorgslagen att ingen ska bo på sjukhus eller bäddavdelning ­längre än tre månader utan medicinska skäl eller på grund av att man till exempel som minnessjuk behöver skydd.

Social- och hälsovårdsnämnden tänker alltså i riktiga banor men har haft för bråttom i beslutsgången.

I fredagens reportage skildras verkligheten på Malmskas avdelning för inre medicin och lungsjukdomar som blivit en av de instanser som tar hand om äldre som fallit mellan maskorna i system­omläggningen.

Sjuksköterskan Marika Åhman beskriver en verklighet där ”vårdarna ser ångesten och våndan hos patienter och anhöriga när en patient mot­villigt skickas hem”.

”Likt en bumerang är de sedan tillbaka på avdelningen”, säger Åhman.

Den här felplaceringen som förvandlar de äldre från brukare med varierande behov av stödjande vård till patienter är förödande på flera sätt.

Först och främst ur brukarens perspektiv då man berövar de äldre på det välbefinnandet ett ­fungerande äldreboende bjuder på med – som det beskrivs i reportaget – egna kläder, personliga ­saker och liv i en hemlik miljö.

Samtidigt belastar det här samhället med höjda kostnader för vård på ”för hög nivå” och förlängda köer för dem som verkligen är i behov av den vården.

Samtidigt är det ett hån mot både intagna och deras­ anhöriga att äldre som är i så dåligt skick att de aldrig kommer att kunna återvända till sitt hem är intagna på en avdelning som är avsedd för rehabilitering.

Den finländska äldrevården lider av svåra system­fel, och Jakobstad förtjänar ingen guld­stjärna för att vara bättre än genomsnittet.