Så var det gjort! Storbritanniens premiärminister Theresa May lämnade i går onsdag över det åttasidiga brev som utgör landets avskedsansökan till EU. Den tvååriga skilsmässoprocessen har därmed officiellt börjat, och EU:s officiella svar på brevet ska ges inom 48 timmar.

Det blir med säkerhet ingen lätt och smärtfri skilsmässa, hade det handlat om att bryta upp ett sedvanligt äktenskap är det lätt att se advokaterna gnugga händerna. Och jo, det handlar också om stora pengar då Storbritannien ska gå sina egna vägar, man talar om belopp i intervallet 25–70 miljarder euro.

Pengarna är kanske ändå inte ens det största problemet i de komplicerade förhandlingarna. Under fyra decennier som medlem i gemenskapen – som hunnit byta namn från EEC till EG till EU sedan Storbritannien avslöt sig – har ingått en ofantlig mängd avtal, överenskommelser och förpliktelser och skaffat gemensam egendom.

Eller som Lotta Nymann-Lindegren, expertrådgivare på EU-representationen, specialiserad på brexitförhandlingarna uttrycker det i onsdagens Helsingin Sanomat, "Det är inte bara att sticka och lämna en lapp på köksbordet."

Nymann-Lindegren liknar läget vid en skilsmässa där det ingår en bostad med ett stort oavkortat lån och där det finns barn och hundar som ska tas hand om och dessutom en sommarstuga som kräver fortgående talkoinsatser.

Det är alltså minst sagt en utmaning som de brittiska förhandlarna och deras motparter från EU står inför. Och liksom när det gäller den vanliga familjen är det i allas intresse att processen blir så smärtfri som möjlig. Snabb ska den dessutom vara, enligt den paragraf 50 som nu utlöses ska det gå på två år.

Det betyder att allt ska vara klart för ratificering betydligt snabbare än så, Westminster och EU-ländernas parlament måste kunna ta ställning till avtalet redan nästa höst.

Saken blir inte lättare av att det inte bara handlar om vad man ska uppnå i förhandlingarna.

Det är britterna som yrkar på skilsmässan, men det är en mycket splittrad nation som står bakom ansökan.

Då talar vi inte bara om det jämna utfallet i folkomröstningen, 52-48, utan att både skottar som nordirländare röstade mot ett utträde.

Skottarna är inte de som ger sig. Samtidigt som Theresa May på tisdagen presenterade det avskedsbrev man skulle lämna över dagen därpå röstade det skotska parlamentet för en ny folkomröstning om landets självständighet.

Skottarna vill fortsättningsvis höra till EU, också om det innebär att man ska bryta unionen med England.

Det står dock inte i skottarnas egen makt att besluta om att förverkliga omröstningen. Det beslutet måste tas i London.

Och hör man på premiärminister May finner man ingen förståelse för separatism från någon del av unionen. "När denna storartade sammanslutning av nationer – England, Skottland, Wales och Nordirland – bestämmer sig för något och arbetar tillsammans med målmedvetenhet, så är vi en ohejdbar kraft", förklarade hon i ett tal i samband med att hon i måndags försökte övertala den skotska ledaren Nicola Sturgeon att ligga lågt.

Dagen därpå visade Sturgeon alltså att hon inte låtit sig sättas på plats av premiärministern i "denna storartade sammanslutning av nationer".

Om London låter Skottland folkomrösta på nytt och skottarna säger ja till självständighet är plötsligt hela det brittiska kungadömet i gungning.

Också om skottarna förvägras en folkomröstning kvarstår konflikten och kan skapa en svår inrikespolitisk kris i Storbritannien.

Nordirländarnas oro för ett brexit är mycket begriplig, de ha vant sig vid det hinderlösa umgänget med republiken Irland, som med ett brittiskt utträde ur EU plötsligt skulle ligga bakom unionens gränser med alla formaliteter det skulle innebära.

Den irländska konflikten som bara ligger ett par decennier tillbaka i tiden kan blossa upp på nytt om man tvingas frångå Långfredagsavtalet från 1998.

Mycket står på spel med brexit.