Lever vi verkligen i digitaliseringens tidsålder?

Frågan kan vara värd en tanke med anledning av det imponerande inflödet av valinsändare till ­papperstidningens debattsidor.

En del kommunalvalskandidater verkar leva i uppfattningen att ett inval står och hänger på en torgförd, tryckt åsikt. Samtidigt är det nästan ­ingen av valkandidaterna som utnyttjar möjligheten att synas i en webbkommentar under någon av ÖT-­artiklarna.

En orsak kan vara att kandidaterna är omed­vetna om att en del av webbartiklarna läses av 10 000–20 000 personer. Men det handlar sannolikt mer om att det etablerade politiska partierna uppfattar papperstidningen som den etablerade kanalen för politiska åsikter.

Företrädarna för partierna har kanske bara inte kommit att tänka på att det har hänt en del på den mediala fronten sedan det förra kommunalvalet för fyra och ett halvt år sedan.

19-åriga Isabel Bjon gjorde helt rätt i att påminna kommunalvalskandidaterna i ÖT (28.3) om att de också borde synas i de sociala medierna om de vill bli tagna på allvar av de yngre läsarna.

En kommentar på ÖT:s webbsida är ett sätt att slå två flugor i en smäll. Dels syns du i media, dels når du ut till den egna kretsen av vänner och följare.

Men det som verkar vara ännu svårare än synlig­heten för kommunalvalskandidaterna är själva budskapet. Vad ska en kandidat profilera sig med för att skilja sig från mängden?

En dräglig äldreomsorg, tillgång till närvård och en kvalitativ barndagvård står på de flesta kandidaters önskelista, men den typen av slitna klyschor bemöts närmast med en gäspning från väljarnas ­sida. Väljarna vill se raka, konkreta besked om hur och med vilka medel allt detta kan garanteras.

Vi ska ju hålla i minnet att den vård- och landskapsreform som regeringen har sjösatt i akt och mening är en statlig intervention i den kommunala självstyrelsen. Det är just de frikostiga, kommunalpolitiska löftena som har bidragit till att vårdsamkommunerna har börjat leva sina egna liv och till att vårdnotan har skjutit i höjden.

I och med att vården har varit den överlägset viktigare kommunalvalsfrågan har vi inte lyckats ta oss ur den svällande kostnadsspiralen. Den statliga interventionen är ett sätt att bryta spiralen.

Det här ska ske med hjälp av centralisering och sträng kostnadskontroll från statens sida. Kommunerna mister tömmarna medan invånarna kommer att få längre avstånd till en vård som inte kommer att hålla samma goda nivå som tidigare.

Därför är det faktiskt en aning paradoxalt att se att vården i debatten inför det instundande kommunal­valet fortfarande har status som den enskilda viktigaste kommunalvalsfrågan. Om det går som regeringen har tänkt sig är vården efter ett par år inte längre en del av de kommunalt förtroendevaldas kompetens och beslutssfär.

Det indikerar att väljarna ännu inte har insett vad klockan är slagen och att partierna heller inte överanstränger sig för att upplysa dem om hur det ligger till. I stället försöker kandidaterna fullt ut utnyttja vården som valtrampolin även i detta val.

Det innebär givetvis inte att vi ska låta bli att ­rösta. Men det lönar sig att inte förblindas av de kandidater som har vården som huvudsakligt valtema.

Helt fel är det inte att låna ett öra till de kandidater som i upprop påminner om behovet av för­yngring i politiken.

I tisdags publicerade ÖT en lättförståelig översikt över kommunalvalet, hur det går till och vad som händer med de röster som droppas i urnan.

Artikeln kunde komma till pass i skolarbetet, som en introduktion till förstagångsväljare och de som snart uppnår rösträttsåldern.

Den kommunala demokratin är fortfarande värd att måna om, hur det än går med vården. Det verkar bloggaren Isabel Bjon ha förstått.

Så länge de unga visar intresse för politik finns det hopp.