Det kändes i luften redan före valdagen. Kronoby skulle bli en av de mest spännande kommunerna i 2017 års kommunalval i Österbotten.

Då man i valsammanhang talar om spänning handlar det om kommuner med särskilt stora rörelser i parti- och kandidatunderstöd. Med fyra förlorade SFP-mandat kan Kronoby betraktas som en kriskommun i SFP-taktisk mening.

Men det är inte hela sanningen. Eftersom Pro Kronobys frammarsch också har drabbat Socialdemokraterna och Centern inte fick någon kandidat alls att ställa upp har SFP fortfarande egen majoritet i kommunen.

Det säkrar Kronobys position som en del av landskapet Österbotten. Skillnaden är att SFP i Kronoby i dag har en stor gruppering med hela tio förtroendevalda vid sin sida i stället för flera små.

Orsaken till valmansföreningens skräll ska sökas i vården, valets absolut viktigaste fråga och bärande orsak till att de österbottniska väljarna i år röstade flitigare än i 2012 års val. Medan SFP-ledningen och SFP:s lokala kandidater har framhållit vikten att behålla Kronoby som en del av landskapet Österbotten har Pro Kronobys kandidater mangrant talat för att Kronoby borde ha nära tillgång till vård och makt att påverka den.

Saken blev inte bättre av att SFP-ordförande Anna-Maja Henriksson i stridens hetta varnade för att Kronobybornas röster skulle gå till kråkorna i samkommunala sammanhang. Med facit i hand ser vi nu att detta och flera andra SFP-uttalanden blev kontraproduktiva för SFP:s del.

Men i själva verket handlar det inte bara om uttalanden. Valresultatet i Kronoby visar att den tiden är förbi då de kommunalpolitiska väljarna som ett enda stort kollektiv slog vakt om stora, svenskstrukturella sammanhang.

I dag är kommuninvånaren mer benägen att skydda sina egna, högst personliga intressen. Tillgången till närvård är en sådant livsviktigt intresse.

Att SFP:aren Marcus Suojoki i Jakobstad fick rött kort av väljarna är ett inslag i samma serie. Social- och hälsovårdsbasen Suojoki får bära hundhuvudet för den ur väljarsynvinkel olyckliga demonteringen av Malmska i Jakobstad.

En klar parallell kan dras till Vasa där Joakim Strand har erhållit ett aldrig tidigare skådat, personligt röstetal om drygt 4 000 röster. Strand kan inte betraktas som en personifiering av Svenska folkpartiet.

Snarare har den stora väljarskaran röstat på en person som så att säga oberoende av partitillhörighet uppfattas ha förtroende som Vasabons intressebevakare. Strand verkar bland annat ha appellerat till många väljare som tidigare har röstat på Samlingspartiet.

Pro Kronoby-fenomenet är nära besläktat med Strandeffekten i Vasa. Båda yttringarna handlar om att partierna som sådana inte längre är lika framgångsrika som tidigare i väljarmobilisering och att de för sin framgång behöver lyskraftiga kandidater som har konkreta visioner och som inte låter partiintressen diktera politiken.

Att SFP generellt gjorde ett bra val i Vasa valkrets har säkert också en koppling till partiets höjda profil i synnerhet i vårdfrågan.

I kraft av sin oppositionsställning har SFP kunnat ägna sig åt högljudd kritik av regeringens beslut i jourfrågan.

Men nu är det slut på den typen av etappsegrar i kommunalvalssammanhang.

Om regeringen lyckas med sin vård- och landskapsreform kommer 2017 års kommunalval att gå till historien som det sista kommunalvalet av reell betydelse. Efter att hälso- och sjukvården, socialvården och äldreomsorgen har skalats bort från kommunens uppgifter kommer partierna inte att samma möjligheter att få väljarna på fötter i kommunalval.

Dagvården, undervisningen och de tekniska tjänsterna är viktiga, visst, men utan den viktiga vården kommer luften i viss mån nog att gå ur kommunalvalet.

Vad händer då?

Jo, vi kommer att se att blickarna vänds mer och mer mot landskapen som en mantelbärare för invånarsjälvstyret. Därför är det rimligt att tro att den beskattningsrätt som ligger hos kommunerna i framtiden kommer att överföras på landskapen.

Kommunernas tid är räknad.