• Måndagen den 3 april: Minst 14 personer dödas och omkring 50 skadas, då en bomb exploderar i S:t Petersburgs tunnelbana.

• Fredagen den 7 april: Fyra personer dödas och 15 skadas då en lastbil körde in i en folkmassa på Drottninggatan i Stockholm.

• Söndagen den 9 april: Minst 44 människor dödas och över hundra skadas i två bombdåd mot koptiska kyrkor i Tanta och Alexandria i Egypten.

Terrorn har igen stuckit fram sitt fula tryne, den här gången betydligt närmare än vad vi vant oss vid. Plötsligt finns ond bråd död precis intill oss – så nära, att nyhetsflödet om händelserna nästan helt överskuggar det betydligt värre terrordådet i Egypten. Om man nu alls kan gradera det mänskliga lidandet.

När ett terrordåd inträffar är det naturligtvis de döda, de skadade och deras närstående som är de främsta offren, dem vi sänder våra tankar och vår medkänsla till.

Men det är inte de som är terroristernas främsta mål. Målet med terrorismen att sprida är skräck och fasa bland alla oss andra, att förlama det samhälle man slår till mot.

Man vill också provocera till motåtgärder som i förlängningen ska gynna terroristernas agenda.

Terrorn är ingen ny företeelse på europeisk mark, i själva verket var terrordåden betydligt fler för några decennier sedan när tyska, italienska, baskiska och irländska terrorgrupper härjade.

Då tyska RAF kidnappade och mördade industriledarna var det inte dessa, deras familjer eller de företag de ledde man i grunden angrep, utan den tyska samhällskroppen och det tyska folket. Provokationen var dubbelbottnad.

Då tyska staten skärpte kontrollen över medborgarna och ökade den polisiära närvaron var detta exakt vad terroristerna ville uppnå. Tanken var att detta skulle blotta det tyska samhällets sanna fascistiska natur och vända folket till uppror och revolution.

Det gick inte alls som man tänkt sig.

Tyskarna slöt upp kring sitt samhälle och revolutionen kom av sig utan att ens ha börjat.

Stockholmarnas reaktion på fredagens lastbilsattack visar, liksom Petersburgsbornas omhändertagande värme efter tunnelbanedådet, på hur terrorn kan ena leden hos dem som angrips.

Terroristernas agenda stannar inte vid försök att förlama genom att sprida skräck. Man vill också provocera till angrepp som stärker de egna leden och underlättar värvningen av nya kämpar.

Därför kan till exempel den amerikanska missilattacken mot den syriska flygbasen visa sig ha varit ett slag i luften.

”Sockerfyllan kan hastigt dunsta bort, för de några missilerna har inte förändrat någonting i Syrien. USA befinner sig fortfarande i samma återvändsgränd som innan angreppet; på ena sidan terrorister, på den andra diktatorer. Alternativen är dåliga och ännu sämre”, skriver Saska Saarikoski i sin kolumn i Helsingin Sanomat (9/4).

Det är precis som Saarikoski skriver; ”IS vill på alla sätt provocera väst mot alla muslimer, eftersom det skulle driva fler muslimer i händerna på IS.”

Också Saarikoski ser paralleller mellan dagens IS och sjuttiotalets Röda Armébrigader eller irländska IRA, bägge vill slå en kil mellan samhället och den etniska eller politiska grupp som terroristerna påstår sig företräda.

Terrorismen måste självklart bekämpas, det gäller alla våldsamma extremgrupper oavsett var på den politiska eller religiösa kartan de befinner sig. Som Saarikoski skriver är den islamistiska extremismen farlig och kampen mot den kräver resurser – men inte för att islam i sig vore en våldsam religion utan för att många i de muslimska länderna nu utnyttjar religionen som medel i kampen om makten.

Terrorbekämpning och personkontroll utesluter inte en human immigrationspolitik. Ett varmt hjärta utesluter inte iskall analys.

Det leder – för att fortsätta citera Saarikoski – att sansade västledare inser att de främsta allierade mot extremismen är den fridfulla majoriteten muslimer och moderata islamska länder.

RAF har förpassats till historien, Långfredagsavtalet passiverade IRA och nyligen kunde vi läsa att baskiska ETA lämnat ifrån sig vapnen. Det goda samhället segrar i längden.