Utgången i ett kommunalval är beroende av en massa olika faktorer. Kandidatnomineringen, kandidaternas synlighet, debatten och sakfrågorna spelar in.

Men i det aktuella kommunalvalet blev det särskilt uppenbart att personkulten härskar och att väljarna inte längre litar på partier. De ger sitt förtroende till enskilda politiker som kandiderar inom de olika partierna.

Till exempel ska Jan Vapaavuoris röstsiffra om 29 547 inte tolkas som ett erkännande för Samlingspartiet. Siffran ska hellre uppfattas som väljarnas betygsättning av den enskilda politikern Vapaavuori.

Bland de riktigt stora röstmagneterna finns många högprofilerade personer som inte är partiledare och som antagligen heller aldrig kommer att bli det.

Hade till exempel Joakim Strand representerat ett eget parti skulle hans parti i dag sitta på åtta mandat i Vasafullmäktige. Som en del av SFP var Strand den bärande orsaken till att partiet fick tre nya mandat i Vasafullmäktige.

Strands stora röstetal är inte en erkänsla för vad SFP har gjort för Vasaborna, siffran fungerar mer som en betygsättning av Strand som Vasabornas intressebevakare. De 4 380 rösterna döljer också en förväntan om vad Strand ska lyckas förverkliga något av det han har talat för.

Får Vasa sin gigafabrik kommer stadsborna antagligen att låta resa en staty över sin hjälte. Men det behöver inte bli full pott, väljarna räknar med att den möda Strand sätter ner på energiklustret och på lobbning i inflytelserika kretsar kan ha andra positiva kringeffekter och -etableringar.

Att Anna-Maja Henriksson fick 43,6 procent av alla SFP-röster i Jakobstad ger också en vink om vad det handlar om. Var sjätte väljare i Jakobstad har valt att rösta på Anna-Maja Henriksson som ett sätt att visa uppskattning för den kamp hon har fört i frågan om omfattande jour för Vasa centralsjukhus.

Henriksson belönas också för att hon har skött sig bra i tv:ns partiledardebatter. Det är alltså främst tack vare profilstarka röstsamlare som Henriksson, Strand, Anders Adlercreutz i Kyrkslätt, Mikaela Nylander i Borgå och Thomas Blomqvist i Raseborg som SFP ryckte fram med 0,2 procentenheter.

SFP-ledningen har försökt framhålla valsegern som ett bevis för att väljarna har upptäckt att SFP behövs. Det är en vrångbild av en valseger som i högsta grad är fokuserad på person snarare än parti.

Dessutom är det också något av en självklarhet att ett oppositionsparti ska lyckas förbättra sina positioner då partiet går till val från en oppositionsställning. Om det inte sker borde larmklockorna skrälla riktigt ordentligt.

Inom SDP pågår byktvätten för fullt som en följd av att Socialdemokraterna trots sin position som ledande oppositionsparti tappade 0,2 procentenheter i understöd. Att Antti Rinne inte som ledande oppositionsledare lyckades kapitalisera på en regering som har gått från det ena misslyckandet till det andra är graverande.

Det är dessutom särskilt pinsamt att SDP:s kräftgång infaller tidsmässigt omedelbart efter att partifältet har gett partiledaren Antti Rinne grönt ljus för en ny ordförandeperiod. Kimmo Grönblom, professor i statskunskap vid Åbo Akademi har redan hunnit säga att Rinne borde bytas ut inför nästa val.

Grönlund kommer antagligen att bli sannspådd. 2017 års val är ett entydigt kvitto på att partifältet satsade på fel häst i det senaste partiledarvalet.

Att Vänsterförbundet gick fram i valet beror nästan enbart på att partiet har en ny ordförande vid namn Li Andersson som har lyckats verbalisera ett alternativ till regeringspolitiken.

Fenomenet med en individualiserad politik kan också överföras till andra samhällsområden. Ett mediehus i sig är ingen framgång, för att locka läsare förutsätts några särskilt lyskraftiga journalister som gräver fram det som maktens klickar vill dölja och som analyserar det pulserande samhällsskeendet.

Förtroendet är ett attraktivt, men flyktigt kapital som ständigt måste införtjänas, oberoende om vi talar om väljare, kunder eller mediekonsumenter.