Det är ingen större konst att vara samhällskritisk.

Du får inte ens många mothugg om du hävdar att finanssektorn har för starkt grepp om samhället, att samhällsklyftorna ökar och att mänskligheten via växthusgaserna håller på att spoliera sin egen framtid.

Men genom att bara uttala de insikterna får du ingen större publik. Folk tror inte heller på dig om du på ett thatcherskt sätt hävdar att det saknas ­alternativ och att den ekonomiska tillväxtpolitiken är den enda vägen att gå.

Det räcker inte ens med att påstå att den nu­varande politiken måste ersättas med ett nytt ekonomiskt system. Det är först då vi människor konfronteras med konkreta alternativ som vi börjar ­inse bristerna i de rådande systemen.

Svenska Dagbladet lyckades häromdagen genom ett sådant konkret exempel blottlägga ­bristerna i vårt nuvarande, västerländska och marknads­kapitalistiska näringsliv.

I artikeln jämfördes telekombolaget Ericsson med kinesiska Huawei. Medan Ericsson i dagsläget tvingas stänga fabriker och säga upp tusentals anställda seglar värsta konkurrenten Huawei vidare mot nya framgångar.

Huaweis tillväxt för i år väntas landa på svindlande 40 procent. Bolaget har gått från ett copycat-bolag till en ledande enhet inom forskning och utveckling.

Orsaken till framgången är omtvistad, men enligt SvD har Huaweis organisation drag av ett kollektiv. Medan Ericssons organisation är så slimmad som möjligt vill Huawei ha allt inom det egna bolaget.

Här finns allt från ett eget universitet för de anställda till personalbostäder, restauranger och gym. Enligt Huaweis filosofi undviker man underleverantörsmisstag om man har allt inom det ­egna bolaget.

I rekryteringen favoriseras också de unga ­hungriga studenterna framför arbetstagare med lång erfarenhet. Och många unga och kreativa människor vill gärna jobba på Huawei.

Men den största och viktiga skillnaden mellan Ericsson och Huawei är ägarstrukturen. Medan Ericsson är börsnoterat ägs Huawei helt och hållet av de anställda.

Hela 85 000 av de totalt 180 000 anställda är delägare i bolaget. Den i dag 72-åriga grundaren Ren Zhengfei äger mest och ändå har han inte mer än 1,4 procent av aktierna i bolaget.

Även ledningsmodellen är okonventionell med roterande chefer som inte sitter längre än tre år i taget. Modellen jämförs med flyttfågelplogen där fågeln i mitten drar lasset, men som byts ut då och då.

Huawei har inriktat sig på att slå Apple på fingrarna i antalet sålda mobiltelefoner inom ett par år.

Mycket talar för att bolaget kommer att lyckas med sin målsättning. De multinationella bolagen med säte i USA verkar ännu inte ha upptäckt vart världen är på väg.

Internet och digitaliseringen håller på att slå sönder alla tidigare ekonomiska och politiska maktstrukturer. Utvecklingen är särskilt tydlig inom ­politiken, men den märks också allt mer inom den ekonomiska sektorn.

Nya flexibla företag kan överraskande snabbt slå benen under trögrörliga företag med stora fasta­ kostnader. Inom arbetarstyrda och -ägda företag finns per automatik en högre motivationsfaktor och därmed också en bättre konkurrenskraft.

Medan traditionella kapitalistiska företag bygger på att kapitalet finns hos en liten klick som hyr in arbetskraft är förhållandet omvänt i arbetarägda företag. Kollektivet äger arbetet och hyr i stället in det kapital som behövs.

Mycket möjligt befinner sig alltså Huawei i och med denna företagsstruktur på vägen som leder in i framtiden.

Vi i Finland borde få upp ögonen för att det finns andra och kanske mer framgångsrika modeller för bra business än den traditionella, kapitalistiska­ modellen.

I värsta fall kommer upptäckten först då ­kineserna har sprungit förbi oss. Ett hierarkiskt Management by perkele sitter väldigt illa i dagens big data-styrda näringsliv och ett samhällsklimat som präglas av stor transparens, jämställdhet och ett blixtsnabbt informationsutbyte.