”Segern tillhör Turkiet, fiaskot Europa.”

För den tolkningen står Ibrahim Karagul, en av den turkiska tidningen Yeni Safaks med­arbetare. Tidningen står AKP, president Erdogans parti, ­nära.

Flera andra skribenter i samma tidning levererar snarlika analyser. Efter 200 år i andra makters ledband är Turkiet nu framme vid ödesstunden, sanningens ögonblick, skriver Ergin Yildirim.

Historia skrivs och moder Turkiet håller själv i pennan. Men tyvärr är moder Turkiet halverad ­ungefär vid midjan. 48,6 procent av turkarna röstade i söndags nej – hayir – till den konstitutionella förändring president Erdogan vill genomföra.

Den siffran finns högst upp också på Yeni Safaks­ webbsida. Av kartan invid framgår vart presidenten bör rikta sitt missnöje.

Nej-röstarna finns i tre distrikt runt huvudstaden Ankara, de finns i ­Istanbul och i Turkiets lilla europeiska del, de finns längs hela väst- och sydkusten. Också tolv distrikt i kurddominerade östra ­Turkiet röstade nej.

Det är i det fattiga turkiska inlandet, inte i storstäderna eller i turiststäderna vid kusten, som en majoritet vill koncentrera makten till presidenten. Mönstret påminner om det ryska. Det är inte­ i Moskva utan i okända småstäder och på lands­bygden som president Putin har sina mest devota anhängare.

Recep Tayyip Erdogan vill införa president­styre. Någon statsminister ser han inget behov av; en ­regering kan han själv sätta ihop. Däremot önskar han sig en eller två vicepresidenter. Grundlags­ändringen han driver på skulle ge honom möjlighet att sitta på sin post i femton år och parlamentets möjligheter att ställa både presidenten och ­regeringen till svars skulle minska.

Presidentstyre är i statsvetenskaplig termino­logi fortsättningsvis demokrati, inte diktatur. (De tre demokratiska styrelseskicken är parlamentarism, semipresidentialism och presidentstyre.) Men ­presidentstyre är en mer riskfylld variant än parlamentarism, eftersom en president med auktoritära­ tendenser får mer spelrum.

Redan dagen ­efter folkomröstningen kom meddelandet att det undantagstillstånd som infördes efter kuppförsöket i somras förlängs. Än en gång.

Utrensningarna efter kuppförsöket var massiva, berörde så många yrkeskategorier och kom igång så snabbt att det väcker misstankar om att listor över misshagliga medborgare fanns på förhand.

Också Erdogan anser, precis som skribenten i ­Yeni Safak, att Europa är ett fiasko, vars illvilliga kritik mot Turkiet kommer att straffa sig. ”Europa kommer att få betala dyrt. Européerna ser ner på oss. Efter den 16 april kommer de att få betala dyrt för vad de gjort, sa han i ett tal i Izmir en vecka före folkomröstningen” (DN 9.4).

Att försöka få folk att fokusera på en yttre fiende­ och blunda för inre spänningar och menings­skiljaktigheter är ett klassiskt drag.

Så hur borde ”fiaskot Europa” reagera på de ­oroande vindar som blåser i Turkiet? Klart är att Erdogans nya Turkiet – stabilare, effektivare och därigenom också mer framgångsrikt ekonomiskt, enligt presidentlägret – befinner sig än längre bort från ett EU-medlemskap än landet gjorde när han var ny på presidentposten.

Förhandlingar har pågått sedan 2005 men på sparlåga. EU:s ståndpunkt har varit att resultatet inte nödvändigt måste vara fullt medlemskap.

Skulle utvecklingen i Turkiet blivit en annan ifall främsta stötestenen för ett medlemskap, Cypern­frågan, kunnat undanröjas och Turkiet sedan något­ år tillbaka varit aktivt engagerat i förhandlingar med EU?

Det är svårt att säga. Dessutom har lilla Cypern, vars norra del kontrolleras av Turkiet­ sedan 1974, aldrig varit den stora frågan för fler­talet EU-länder. Den har alltid stavats tvekan inför att släppa in 80 miljoner muslimska turkar i unio­nen. Det har skapat en bitterhet (”De vill inte ha oss, vi är mindre värda”) som Erdogan kan utnyttja i sin strävan att ”göra Turkiet stort igen”.

En turkisk journalist i exil, Can Dündar i Berlin, ger i en intervju i tidningen Die Welt EU ett råd: ”Minns hur splittrat Turkiet är, vårda relationerna till oppositionen”.

Det är ett gott råd. Erdogan, dödsstraffs­förespråkaren, är inte Turkiet.