Det är en händelse som ser ut som en tanke, men ändå bara en händelse att förslaget till ny underrättelselag med kraftigt ökade befogenheter för Skyddspolisen och Försvarsmakten att bedriva spaning, presenterades i går, knappt två veckor ­efter lastbilsattacken i Stockholm.

Lagen har varit under beredning under en lång tid, men jo – udden är uttryckligen inriktad på kampen mot terrorism.

Det som på förhand väckt mest uppmärksamhet är förslaget om att Försvarsmakten och Skydds­polisen – i likhet med svenska myndigheter – skulle få befogenheter att läsa av internettrafik då denna passerar Finlands gränser.

I Sverige väckte en ändring av den så kallade FRA-lagen enorm debatt inför riksdagens beslut 2008. Lagen ger Försvarets Radioanstalt FRA rätt att bedriva signalspaning på kabelburen trafik som passerar Sveriges gränser. Lagen ansågs av kritikerna utgöra ett hot mot medborgarnas rätt till ­integritet och skydd av privatliv.

Lagen klubbades igenom trots motståndet. ­Debatten i Finland har varit betydligt lamare.

Ändå handlar det också här till en del om att uppdatera spaningen till interneteran. Lagen skulle­ ge mycket stora befogenheter till intrång i med­borgarnas privatliv.

Militär underrättelseverksamhet har i hög grad handlat om avancerad radiospaning, och på det området har Finland haft ryktet om sig för stort kunnande.

Det har man fortfarande. Men då också det militära informationsflödet i allt högre grad digitaliserats, datoriserats och flyttat över till kablar, räcker­ de gamla verktygen inte längre till – liksom inte heller befogenheterna.

Nuvarande underrättelselagstiftning tillåter ­inte försök att koppla in sig på ett grannlands datanät i försök att fånga och avkoda trafik ens av största strategiskt eller säkerhetsmässigt intresse.

Iltalehti skriver (19.4) om hur Finland ännu i slutet av 1990-talet, tack vare radiospaningen, hade god koll på strategisk information i närområdet, men sedan trafiken bytt skepnad sackar man efter.

Det har långtgående följder. Internationellt under­rättelsesamarbete bygger på utbyte av information, och med bortfallet har Finland numera allt färre äpplen att byta ut mot för oss viktiga päron.

Det som väckt – och som bör väcka – diskussion är ändå den civila underrättelseverksamheten.

Hur långt kan staten gå i intrång i medborgarnas privatliv i kampen mot förmodade hot?

Lagstiftaren står här inför ett intrikat dilemma.

• Brev- och telefonhemligheten tryggas i grundlagen. I tionde paragrafen slås det entydigt fast: ”Brev- och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden är okränkbar”. Blotta tanken på att en myndighet kan smyglyssna eller -läsa kränker de flesta medborgares rättskänsla.

• Staten har skyldigheten att säkra medborgarnas trygghet. Om – säger om – det inträffar en terror­attack och det visar sig att rimliga spanings­åtgärder kunnat avvärja dådet är det lätt att tänka­ sig kritikstormen och anklagelserna för försumlig­het.

Balansgången är svår. Ändå torde det råda hyfsat­ stor enighet om behovet att uppdatera lag­stiftningen så att den är i paritet med 2010-talets risknivåer. ”Den som är varskodd är beredd” är måhända en kliché men en klok sådan.

När det gäller hoten mot vår säkerhet måste man inse att Finland inte längre är någon fridens oas, skyddad från världens ondska. Vi måste ha en beredskap som står i paritet med den hotnivån – ­utan att ge verktyg till bygget av en polisstat.

Och den nya vågens terrorism med lastbils­attackerna i Nice, Berlin och Stockholm som ­kusliga exempel visar på vilken nivå ut­maningarna ligger. Och – de attackerna skedde trots långt­gående befogenheter till spaning.

Hur kan man skydda sig mot ett diffust hot som kräver ett minimum av logistik och förberedelser och där gärningsmännen dessutom verkar agera mer eller mindre på eget bevåg, kanske bara inspirerade eller uppviglade av organisationer som IS?

I betänkandet om den nya underrättelselag­stiftningen finns också förslag på hur över­vakningen av verksamheten ska ske. Det är en viktig aspekt, liksom bestämmelserna om när myndig­heterna får bryta det grundlagsskyddade skyddet av privatliv. De frågorna måste synas grundligt.

Det finns ytterligare en väsentlig fråga i sammanhanget, tidtabellen. Regeringen Sipilä vill driva­ ­genom lagstiftningen med forcerad tidtabell redan­ under den här regeringsperioden. Det kräver ett undantagsförfarande där lagen godkänns av riksdagen i brådskande ordning, vilket kräver fem sjätte­delars majoritet, det vill säga stöd från minst 166 riksdagsledamöter.

Regeringen kan alltså inte driva igenom lagen med kraft av sin egen majoritet, utan behöver stöd från oppositionen. Sådan verkar finnas, med motstånd främst inom Vänsterförbundet och Gröna – men också SFP:s Anna-Maja Henriksson säger enligt­ HS att förfarandet är exceptionellt och måste övervägas mycket grundligt.

I torsdagens Helsingin Sanomat (20.4) ifrågasätter Martin Scheinin, professor i internationell­ rätt, om en så omfattande lagstiftning alls behövs. ”Man har inte kunnat visa att Polisen, Tullen eller­ Skyddspolisen i Finland skulle sakna­ befogen­heter”, säger Scheinin som uppmanar­ ministe­rierna att noggrant ta del av tidigare internationella­ beslut som berör medborgarnas grundrättigheter.

Vi har rätt till skydd mot yttre hot – men också till ett skydd av vårt privatliv. Balansgången är svår.