Det här är veckan då svenskan i Finland naggats en smula i kanten.

• Måndagen den 24 april ersatte sambokanalen Yle Teema & Fem den helsvenska Yle Fem.

• Måndagen den 24 april var också den dagen då Sannfinländarna trumfade igenom sitt krav på ett försök med frivillig skolsvenska för 2 200 elever från och med hösten 2018.

Ingendera händelsen innebär någon riktigt ­betydande domänförlust för det svenska i Finland. Bägge­ är de ändå tecken i tiden.

• Tv först.

Redan på sjuttiotalet förde man en kampanj för en egen finlandssvensk kanal, men den till­tänkta Kustkanalen blev verklighet först en dryg mans­ålder senare då FST5 dök upp på en av Yles digitala­ kanalplatser 2001. Fem år senare tog man med ”Yle” i kanalnamnet och 2012 var det dags för ett nytt namnbyte då man tog namnet Yle Fem.

Redan då spekulerade vi på denna plats att namnbytet gjordes för att underlätta en framtida profiländring.

I fjol tog man beslut om en sådan profiländring då man som ett led i sparbetinget slog fast att Yles svenska program ska dela kanalplats med Yle ­Teema.

Man har varit noga med att framhålla att man inte­ stängt ned någon av kanalerna – både Yle Fem och Teema består, men är numera sambo på samma­ kanalplats.

Detta är naturligtvis en form av nyspråk. Om två kanaler delar plats måste båda avstå något, och kompromisserna om bästa sändningstid är många.

Ändå är förlusterna mindre än man kunnat befara.

För om vi ska vara riktigt ärliga – den finlandssvenska tv-kanalen har, vad man än kallat sig, aldrig haft muskler och resurser att själv fylla ut program­tablån med meningsfulla program.

Repriserna och den likgiltiga nordiska importen har tagit upp alldeles för mycket programtid.

Läs detta rätt nu: Naturligtvis har många av de nordiska programmen, serierna och filmerna ­varit fullkomligt lysande och en viktig del av vårt tv-­utbud. Men de inslagen har varvats med produktioner som känts som rena utfyllnaden.

Man har i vår samma kväll kunnat se ett författarporträtt från NRK, inspelat 2012 och reprisen på ett tio år gammalt matprogram från Strömsö.

Också Teemas tablå har varit fylld med repriser.

Med den nya blandkanalen har bägge kanalerna­ mycket av kakan kvar och kan dessutom bjuda grannen på smakprov.

Men ett fungerande samboförhållande förut­sätter flitig textning åt båda hållen.

• Ändå skolsvenskan?

Experimentet är, som ÖT tidigare slagit fast på denna plats (22.4) ett exempel på politiskt taskspel på hög nivå.

Sannfinländarna hade redan varit med och tagit­ ett enigt regeringsbeslut om lagförslaget om för­nyelse av yrkesutbildningen, då man enligt Yle plötsligt slog bakut och krävde ett konkret beslut om att experimentet med frivillig skolsvenska bör ske i ”tillräcklig omfattning”.

För Sannfinländarna är 2 200 elever uppenbar­ligen ”tillräcklig omfattning”.

Den sannfinländska riksdagsgruppens ord­förande Sampo Terho slirade förmodligen en smula­ kring spelreglerna när ha stolt, en timme innan Undervisnings- och kulturministeriet informerade om saken, sände ett pressmeddelande om vad han kallade ”ett historiskt ögonblick”.

I tisdagens ÖT (25.4) säger SFP:s ordförande ­Anna-Maja Henriksson att ”vi kan leva med det här” och att det var väntat med någon typ av språkförsök.

Och nej, de 3,7 procent av årskullen, är, som ­Henriksson säger, ”inte hemskt mycket”.

Hon kommer ändå med en viktig reservation; att förslaget, om det går till riksdagen, måste synas av grundlagsutskottet.

I samma ÖT dömer Markku Suksi, professor i ­offentlig rätt vid Åbo Akademi och expert på grundlagsfrågor, ut experimentet som ”ett vansinnigt förslag”. Han pekar bland annat på problem med den så kallade tjänstemannasvenskan.

Den vill ju Sannfinländarna också ha bort. Det nu föreslagna experimentet känns som en trojansk häst som ska smyga in fler ”reformer”.