För ”bara” trettio år sedan, i riksdagsvalet 1987, fick Socialdemokraterna 26,7 procent av rösterna­ i riksdagsvalet. Procentsatsen var hög men inte ­exceptionell, exakt densamma som i föregående val och på en nivå kring 25 procent där SDP hållit sig i decennier.

I det senaste riksdagsvalet 2015 fick SDP 16,6 procent av rösterna, det i särklass sämsta resultatet någonsin för partiet. Vid varje riksdagsval sedan kriget fram till 2011, då man landade på 19,1 procent, började procenttalet för SDP med en tvåa.

Inför årets kommunalval hade SDP ett praktläge med en impopulär högerregering som tagit många obekväma beslut och flera gånger snubblat på grundlagen. Partiordförande Antti Rinne stod till synes som målskytt inför öppet mål som skulle ­göra Socialdemokraterna stora igen.

19,4 procent är visserligen bättre än 16,6 men inte stort mätt med något som helst mått.

Det är till och med marginellt sämre än vid föregående kommunalval 2012 då SDP fick 19,57 procent av rösterna.

Kommunalvalet i år var Antti Rinnes andra val ­sedan han tillträdde som ordförande 2014 efter Jutta Urpilainen; den förväntade förnyaren som ledde partiet genom en rad misslyckade val.

Med Rinne tog partiets fackbossavdelning på nytt tag i rodret, och har faktiskt lyckats få tillbaka en del av de traditionella väljarna som flydde till Sannfinländarna i spåren av de många pappersbruksnedläggningarna i slutet av förra decenniet.

Men någon återgång till fornstora dar har Rinnes egid inte inneburit, och framgångarna har – som vi noterat ett antal gånger på denna plats – snarare­ berott på regeringens tillkortakommanden än ­konstruktiva alternativ från Socialdemokraterna.

Med ett år till president- och landskaps­fullmäktigeval och två år till nästa riksdagsval är positioneringen inför valen i full gång i alla partier.

Inom SDP finns det de som skjuter skulden på partiledningen och hoppas Rinne ska stiga åt sidan för att ge plats åt en mera karismatisk ledare, en ny förnyare som skulle ge partiet en höjd profil och ett lyft inför kommande duster.

Och javisst, bakom Rinne finns de som gärna skulle ta över, har understöd och också kanske ­också alternativ till den traditionella socialdemokrati som Rinne står för. Namn som nämnts är partiets första viceordförande Sanna Marin och riksdagsledamot Timo Harakka som utmanade Rinne redan i årets ordförandeval.

Frågan är ändå hur mycket Socialdemokraternas kräftgång alls handlar om personfrågor. Tidigare ordförandebyten visar att tron på en messiansk förnyare lätt blir en besvikelse.

Den europeiska socialdemokratin – i mycket ­varierande skepnad – kan knappast sägas ha vind i seglen just nu.

I Nederländerna rasade arbetarpartiet Partij van de Arbeid, PvdA, vid vårens parlamentssval från 25 till knappt 6 procent, i Frankrike fick Socialisternas presidentkandidat Benoit Hamon en ungefär lika stor andel av rösterna och i Storbritannien väntas Labour ta storstryk i valet den 8 juni.

Där har partiet sannerligen förnyats – men orienteringen vänsterut har splittrat partifältet och drivit bort väljare.

Socialdemokratin har också ett annat problem. Vänsterpartierna uppstod i ett läge då verkligt ­armod rådde bland arbetarna och rättigheter som i dag upplevs som självklara bara var en dröm. ­Livet i Finland för 100, eller bara 50 år sedan var helt ­annat än i dag. Välståndet är resultatet av inte ­bara ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling, utan i högsta grad av en kamp för en rättvis fördelning av välståndet.

Samhället nu kan kännas som färdigbyggt, och det är svårt att finna någon tillväxt att fördela.

Socialdemokratin upplevs ha gjort sitt.

Pappers- och cellulosaarbetarnas flykt från SDP till Sannfinländarna var inget unikt fenomen, och den återhämtning som skett är inget Socialdemokraterna ska ta för givet.

I sitt förstamajtal hävdade Sannfinländarnas­ ­Jussi Halla-aho att den gamla indelningen längs en höger-vänsteraxel är på väg att för­lora sin betydelse­ och att de verkliga motsättningarna­ finns mellan globalister och nationalister, eftersom ”inget längre skiljer åt traditionella höger- och ­socialistpartier”.

Halla-aho har, liksom den populistiska retoriken över lag, en poäng. De etablerade partierna har haft svårt att anpassa sig till en föränderlig värld med nya motsättningar och nya definitioner av arbete.

Men är det faktiskt sant att en politisk axel ersatt en annan?

Är det inte snarare så att den axel Halla-aho talar om bara är en variant av den gamla? Det handlar fortfarande om motsättningen mellan arbete och kapital. Det är bara skalan som är en annan.

Halla-aho talar med kluven tunga.

I sitt förstamajtal talade han om hur arbetaren sliter med sina lån och fruktar förlora sitt jobb, samtidigt som han vid andra tillfällen försvarat nedskärningar och minskad roll för staten – välfärdssamhället.

I populisternas föreställningsvärd är det invandraren som hotar välfärden och stängda gränser lösningen.

Tyvärr har man på flera håll kunnat se att socialdemokratin försökt svara med att slira åt samma håll i sin argumentation som populistpartierna.

Det är en farlig väg. Ska Socialdemokraterna­ överleva måste de vakna till den nya verklig­heten och finna svar också på de frågor som Sann­finländarna försöker monopolisera.