Inrikesministeriets kanslichef Päivi Nerg är upprörd över att kyrkan blandar sig i den finländska asylpolitiken.

Hon upplever det rent av som en kränkning att församlingar läser upp negativa asylbeslut på sina gudstjänster. Enligt Nerg gör sig kyrkan på det här sättet sig skyldig till en provokativ handling.

Hon anser att kyrkan inte heller borde ­erbjuda husrum åt papperslösa flyktingar. I stället ­borde kyrkan uppmana papperslösa att åka hem ­(Svenska Yle 4.5).

Kanslichefen Päivi Nergs reaktion är intressant, inte minst för att hon själv har en bakgrund som kristdemokrat. Nerg lämnade ifrån sig partiboken i Kristdemokraterna efter att hon hade kandiderat för KD i 2007 års riksdagsval utan att bli invald.

Då frågan om kyrkans inblandning i asylfrågor debatterades i OBS i Yle Fem på torsdagskvällen ryckte den kristdemokratiska riksdagsledamoten Peter Östman ut till Nergs försvar. Han varnade kyrkans män och kvinnor att sätta sig i en domarroll när det gäller mångbottnade asylfrågor.

Kristdemokraterna är det parti som tydligast ­låter sina kristna värderingar styra i politiken. Följaktligen skulle man kunna förvänta sig att krist­demokrater har förståelse för det omvända, det vill säga att kyrkliga företrädare tar ställning i politiska­ frågor.

Men så är tydligen inte fallet. Inte är det väl så att Kristdemokraterna sätter munkavle på kyrkliga före­trädare som ett sätt att monopolisera sin egen maktposition?

Om så är fallet har kyrkans män och kvinnor ännu­ större anledning än hittills att slå larm i de fall statsmakten hotar de grundvärden som den evangelisk-lutherska kyrkan står för.

Päivi Nerg gör sig dessutom skyldig till en ­smärre överdrift då hon uppfattar de enskilda försam­lingarnas agerande som en kollektiv, kyrklig handling. Vem borde tiga still? Nerg är ingalunda i den ställningen att hon kan sätta munkavle på enskilda­ präster.

Själva frågeställningen är ju högaktuell:

Vilka värden är det kyrkan företräder och hur ska kyrkan synliggöra dessa värden i ett läge då människor inte deltar lika aktivt i församlingslivet som förr?

Den förre ärkebiskopen KG Hammar i Sverige ­representerar en ytterlighet då det gäller samhällsengagemang. Under sin aktiva tid blev han känd som en förkämpe för amnesti för asylsökande, en human kriminalvård och en tolerans för människor med en annan religiös tro och för homo­sexuellas rättigheter.

Hammar har uppfattats som en god andlig ledare­ av vissa medan andra har dömt ut hans liberal­teologi som en irrlära som har hotat att störta kyrkan i fördärvet. Så är det ofta i det kyrkliga ­livet – vill du ha ett lugnt liv ska du hålla dig på mattan.

Men det som de konservativa krafterna, dit uppen­barligen Päivi Nerg och Peter Östman hör, inte verkar ha tänkt på är att all samhälls­utveckling i princip är konfliktdriven. Bakom varje­ liten förändring finns en kamp, eller några människors gemensamma kamp, för andra normer än de nuvarande.

Vill kyrkan vara kvar på banan som en aktör med betydelse för människor kan kyrkan inte ställa sig vid sidan av samhällsdebatten. Kyrkan måste medverka i den och även i konkret handling ta ställning i den.

Om kyrkoherden läser upp vad han uppfattar som felgrundade asylbeslut i gudstjänsten för­vandlar han sin församling till en samhällsaktör av reell betydelse. Församlingen kommer kanske att tappa en del medlemmar, ja, men samtidigt skapar herden med denna handling en möjlighet för kyrkan att vinna nya medlemmar.

Konkret handling mobiliserar den massmediala­ synlighet som kyrkan behöver. Det kyrkliga livet kan inte vara statiskt i ett snabbföränderligt och dynamiskt samhälle.

Här har vi samtidigt förklaringen till att kyrkomötet i Åbo i veckan har diskuterat frågan om en breddad äktenskapssyn. En falang uppfattar frågan om vigsel och välsignelse för samkönade par som ett naturligt sätt för kyrkan att hänga med i samhällsutvecklingen, andra kan inte tänka sig en kyrka­ som tummar på äktenskapet som en ange­lägenhet mellan en man och en kvinna.

Men kyrkans ledare måste ta striden. En kyrka som skyggar för konflikten dör sotdöden.