Det har nu förflutit 67 år sedan Robert Schumans deklaration från 1950 om att skapa ett enat Europa för att bevara freden och bygga välstånd, deklarationen som lade grunden för det vi i dag kallar EU.

Robert Schuman, fransk statsman och Europaparlamentets första ordförande ler förmodligen i sin grav åt utfallet i söndagens val. Emmanuel Macrons seger var en manifestation för det Europa Schuman kämpade för.

Någon lätt match blir presidentskapet ändå inte för Macron. Ska han lyckas krävs en nästan osannolik kombination av beslutsamhet och ödmjukhet. De motsättningar och samhällsproblem som gav extremhögerns Marine Le Pen 35 procent av rösterna försvinner ingenstans då man flyttar in i Elyséepalatset.

En stor del av dem som gav sin röst åt Le Pen skulle knappast beteckna sig själva som högerextremister, de har drabbats av en strukturomvandling i globaliseringens kölvatten där de etablerade partierna inte kunnat leva med sin tid.

Populisterna kan faktiskt ställa de rätta frågorna men har sällan vettiga svar.

Emmanuel Macron är mycket väl medveten om de utmaningar han står inför i att ena ett splittrat Frankrike, och signalerar en klar vilja att överbrygga klyftorna.

I sitt segertal lovade han att under de fem presidentåren "göra sitt allt för att ingen ska behöva rösta på extremrörelserna".

Det budskapet skickade Macron både till höger och vänster.

Emmanuel Macron är unik som fransk president, inte bara för att han som 39-åring är den yngsta någonsin.

Till skillnad från alla sina föregångare har han inget av de stora partierna, i själva verket inget parti alls bakom sig. Årets presidentval var det första där ingen representant för de stora partierna, Socialisterna och Republikanerna, var med i den andra valomgången.

Macron backades upp av folkrörelsen En Marche!.

Det betyder – i alla fall inför parlamentsvalet i juni – att Macron saknar egen förankring i parlamentet, och måste liera sig med de gamla partierna för att alls kunna uträtta någonting som president.

Macron är lite som en dirigent utan orkester eller fotbollstränare utan lag.

Den nye presidenten förväntas ta krafttag för att lyfta den franska ekonomin och sysselsättningen och samtidigt minska på den stora statsskulden. Macron ska leva upp till sina ideal om ett starkt och öppet Europa samtidigt som han också måste ge Le Pens anhängare några köttben.

Fjolåret var ingen fest för internationalister som Macron då britterna först röstade för ett utträde ur EU och amerikanerna några månader senare valde isolationisten Trump till president.

I det nederländska parlamentsvalet förväntades Geert Wilders nationalistiska PVV ta en skrällseger. Trots att PVV gick framåt uteblev skrällen. I många kommentarer i internationell press frågades om den nationalistiska flodvågen nu kommit av sig.

Resultatet i det franska valet frestar en att svara ja på den frågan, men det vore att ta ut glädjen på förhand.

Macrons seger var övertygande – men 35 procent för extremhögern är alarmerande mycket, och den som oroar sig för utvecklingen har all anledning till sin oro.

Le Pens framgång beror inte bara på hennes skicklighet som demagog. Det finns verkliga problem i det franska samhället, och de etablerade partierna har – liksom deras motsvarigheter i andra EU-länder alltså inte kommit med tillfredsställande lösningar på problemen.

Svåra problem har aldrig enkla lösningar, men populistpartier och goda demagoger har förmågan att ge till synes lätta svar på de mest intrikata frågor. Le Pen har kunnat gömma Nationella frontens rasistiska kärna bakom den här diskussionen och fördunkla det faktum att det faktiskt handlar om högerextremism.

En stor del av Europa drog en lättnadens suck i och med Macrons seger, och också marknaderna reagerade positivt på valresultatet.

Framför allt tycks lättnaden vara stor i Tyskland; personkemierna mellan ledarna för de två stora, Merkel i Tyskland och Frankrikes Hollande, har inte varit de bästa.

Ska EU kunna genomföra de reformer som behövs för en fungerande union där man vågar ta itu också med strukturella problem måste Tyskland och Frankrike kunna enas om agendan.