Nya Europa-, kultur- och idrottsministern Sampo Terho (Sannf) gillar klassisk musik, Led Zeppelin och Olli Mäki-filmen. Han börjar sin dag med att se på NHL, har läst Sofi Oksanens Utrensning och har skrivit frilansartiklar om proffsboxning.Ministern talar sen inte svenska! påpekar sekreteraren rappt dagen före intervjun.

Nähä. Någon överraskning är det inte precis eftersom Terho är väl känd för sitt kraftiga motstånd mot den obligatoriska svenskundervisningen i skolorna. Det – i kombination med Sannfinländarnas avoga inställning till modern konst – fick den finlandssvenska kultursfären att känna kalla kårar när Terho utnämndes.

Men Sampo Terho representerar kanske inte den stereotypa sannfinländaren när det gäller synen på kultur. Samhället utvecklas när individen utvecklas, och konst och kultur är ett utmärkt sätt för individen att utveckla sig själv, lyder hans filosofi – och Sannfinländarnas, säger han. Konst och kultur ger också mentalt välmående och gemenskap.

– Även om alla inte tycker om begrepp som högkultur eller konst – man kanske tycker att det är fina eller elitistiska ord – så har jag aldrig träffat en person som inte skulle konsumera konst i någon form.

Bland olika konstformer tycker Terho själv bäst om musik, klassisk musik, progressiv rock och heavy. Klassisk musik lyssnar han numera på dagligen.

Han medger att det inte är fel att säga att många sannfinländare gillar de finländska nationalromantikerna, men säger att det är svårt att tala om konst och alla dess former som en helhet och om något kollektivs inställning till den.

– Även om min smak är traditionell så är det inte kulturministerns roll att begränsa kreativitet utan att möjliggöra den. Sedan är det publikens uppgift att avgöra vad man gillar.

Terho säger att det är viktigt att beakta att många av de konstnärer som nu är respekterade inte alls var det när de gjorde sin konst. Därför måste man vara öppen för olika former av kreativitet, säger han.

– Bara på det sättet kan man skapa nytt. Man kan inte upprepa samma saker i all oändlighet, hur fint och traditionellt det än kan vara, för vi måste gå vidare, i såväl konsten, vetenskapen, ekonomin som i hela samhället.

Han säger att han i grund och botten är ekonomipolitiker och därför vill han betona kulturens betydelse för ekonomin och den framtida sysselsättningen. Staten kan inte besluta vilka som kommer att nå framgång, utan ska skapa förutsättningar.

Det finns jobb på spelmarknaden och musikbusinessen, och dirigenterna hör redan till Finlands varumärke. Nya distributionskanaler som Netflix har gett helt nya möjligheter att satsa på kvalitativa tv-serier, och den finska dramaproduktionen borde lyckas ta sig in i de nya kanalerna, säger Terho.

– Finland skulle vara exotiskt som inspelningsplats liksom Nya Zeeland, men jag tvivlar inte en stund på att vi har någonting att ge på den kreativa sidan också. Vi måste hitta sätt att komma med i den internationella utvecklingen och affärsverksamheten. Där finns pengar och jobb.

Som kulturminister vill Terho driva de små kulturföretagarnas sak. Upphovsrätterna, beskattningen, pensionerna och den sociala tryggheten måste ses över, säger han.

När det gäller reformen av statsandelar för kulturinstitutioner såsom teatrar, museer och orkestrar vill han inte dra upp någon linje.– Under de första dagarna har jag fått enhälliga budskap om att man i sig är nöjda med att det finns ett sådant system, men att man är orolig för att det är för slutet.

Enskilda konstnärsbidrag vill han inte heller ta ställning till men påpekar att det bara är en liten del av budgeten.

– Jag tycker om ett konsttänk som står nära folket. Konsten och kulturen uppstår ur folket så de måste vara i beröring med folket. De som betalar räkningen vill ha nytta av det de betalar för.

Hur är det med den oro som det finlandssvenska kulturlivet känner för bidrag och konstnärspensioner?

– Alla kommer att behandlas jämlikt på lika grunder. Också Snellman, som skapade fennomanin, var finlandssvensk, om man vill upprätthålla sådana skiljelinjer.