Regeringen Sipilä har ökat sin numerär sedan president Niinistö för en dryg vecka utså tre nya ministrar. Regeringen är nu 17 ministrar stark. Då Juha Sipilä (C) utsåg sin ministär för två år sedan ville han signalera effektivitet och ge exempel på sparvilja genom att kombinera ministerportföljer.

Det var inte till alla delar lyckat, och vissa av kombinationerna ter sig konstlade. Framför allt skapade man den halsbrytande kombiportfölj som gavs Sannfinländarnas Jari Lindström. Det är svårt att se vad Arbets- och Justitieministeriet har för gemensamt. Lindström torde också ha varit den första ickejuristen på justitieministersposten. Det kan ses som ett sundhetstecken att den dubbla bördan ledde till utbrändhet för Lindström.

En av orsakerna till ommöbleringen är det kommande ordförandebytet inom Sannfinländarna; partiet vill ge utrikesminister Timo Soini möjligheten att sitta kvar trots att han lämnar sin ordförandepost. Ger man ett parti en ny taburett måste de övriga för balansens skull också få en portfölj, därför tre nya ministrar.

• Sannfinländaren Sampo Terho (Sannf) är ny Europa-, kultur- och idrottsminister. Kombinationen är ny, Terho tar över kultur och idrott av samlingspartistiska undervisningsministern Sanni Grahn-Laasonen och Europafrågor av utrikesminister Soini.

• Ny justitieminister är Samlingspartiets Antti Häkkänen som alltså axlar bördan av före detta dubbelministern Jyrki Lindström.

• Jari Leppä (C) tar över frågor om jord- och skogsbruk av partikamraten Kimmo Tiilikainen som fortsätter som bostads-, energi- och miljöminister.

I juni sker ytterligare ett portföljbyte då Annika Saarikko (C) enligt överenskommelse vid regeringens halvtidsmärke tar över som familje- och omsorgsminister efter partikamraten Juha Rehula. Det hyfsar statistiken marginellt i den mansdominerade regeringen då den efter bytet har 11 män och 6 kvinnor. Jämställdhet är ingen fokusfråga för regeringen Sipilä. En förstärkning med tre ministrar var en sumpad chans att få en jämnare fördelning. Nu består förstärkningen av tre gubbar.

• Av de tre är det svårt att hitta invändningar mot Jari Leppä. Han har suttit i riksdagen sedan 1999 och driver ett jordbruk som tillhört hans familj i hundratals år. En veteranpolitiker som kan tala med bönder på bönders vis, alltså. En förmåga som stått på kö för en ministerpost under en längre tid.

• 32-årige Antti Häkkänen är stigande förmåga inom Samlingspartiet vilken enligt Helsingin Sanomat (6/5) till och med förutspås vara kommande partiordförande. Med Häkkänen får Justitieministeriet den jurist vid rodret man saknat sedan portföljen gick till Jari Lindström och en man som uppenbart tar sitt uppdrag på största allvar. I HS-intervjun framträder en ambitiös och sakkunnig man som betonar lag och ordning och bland annat pläderar för strängare straff för vålds- och sexualbrott.

Häkkänen framstår som en lite kluven legalist. Han betonar å ena sidan vikten av att medborgaren följer lagar och bestämmelser och är oroad över medborgarolydnad (Yle 3/5) – men vill å andra sidan att man i riksdagen ska kunna driva genom lagförslag utan att hämmas av grundlagens begränsningar. Återstår att se vad Häkkänen egentligen menar.

• Utnämningen av Sampo Terho till Europa-, kultur- och idrottsminister har hunnit sända chockvågor genom det finländska kulturlivet. Det är onekligen lite märkligt att kulturministerposten går till ett parti som inte ens har ett kulturpolitiskt program och en man som anser att Finland ska lämna EU blir Europaminister. I ett land med två nationalspråk väcker hans position som ordförande för Finskhetsförbundet en berättigad oro. Även om hans parti saknar ett kulturpolitiskt program kan Terho falla tillbaka på ett valmanifest där man vill stödja ”finsknationell kultur” och tar avstånd från ”postmodern nutidskonst”. Terhos kultursyn tycks ligga i linje med de formuleringarna. Han säger i Helsingin Sanomat (14/5) att Sannfinländarna stöder konst och kultur som ligger folket nära. Mest tycks han oroas av att Sannfinländarnas ungdomsförbund förfördelats i bidragsutdelningen.

Kulturlivet i Finland har dragit en rejäl nitlott i och med utnämningen av Sampo Terho, det finlandssvenska kulturlivet har inte mycket att vänta och hans Europasyn väcker många farhågor.