En enskild Yle-redaktör, Salla Vuorikoski, som ­rapporterat om statsministerns affärer med det statsägda gruvbolaget Terrafame, utsattes i ­november i fjol för ett bombardemang av text­meddelanden från statsminister Sipilä (C). Meddelandena gick också till hennes högsta chef, den ­finska nyhets- och aktualitetsverksamhetens chefredaktör Atte Jääskeläinen.

Kontakterna ledde till att Jääskeläinen ingrep i det journalistiska arbetet kring Terrafame-affären och bland annat stoppade redan påbörjade reportage som följde uppföljande reportage.

I februari avkunnade Opinionsnämnden för massmedier ett fällande utlåtande om Yles ­agerande, där man ansåg att redaktionen gett vika för yttre påtryckning. Samma dag meddelade Yle att man tillsatt en extern utredning om hur man fattar journalistiska beslut i bolaget.

I måndags kom så professor Olli Mäenpääs utlåtande. Det är ingen upplyftande läsning för Yles ledning. Enligt Mäenpää är fallet ”inte bara exceptionellt utan också pinsamt för rundradiobolagets del”.

Det är lätt att se skillnader i den journalistiska­ kulturen på de olika redaktionerna; Yles svenska­ nyheter framstår i högre grad som en maktens­ vakthund än de ibland officiösa finska. Undantag finns naturligtvis, speciellt i de ofta rappa aktualitets­programmen, och höstens nyhetsuppbåd kring Terrafame-affären visar att man på nyhetsredaktionernas verkstadsgolv kan ta sitt ansvar­ som kritiska maktbevakare.

Utlåtandena från Opinionsnämnden och professor Mäenpää visar att man inte tycks ha den högsta ledningens uppbackning för sitt arbete.

I det konkreta fallet med Yles bevakning av Sipiläs­ kopplingar i Terrafame-affären säger ­Mäenpää att Jääskeläinen ingrep i det ­journalistiska ­arbetet trots att det enligt hans bedömning inte fanns ­några väsentliga felaktigheter i det journalistiska innehållet.

”Det har varit en ganska noggrann editering och ganska ensidig, det vill säga i Terrafame-­rapporteringen har Jääskeläinen varit väldigt noggrann med formuleringarna i enskilda texter”,­ ­säger Mäenpää och konkluderar: ”Det lyser igenom­ att man velat vara försiktig snarare än att få fram den stora bilden”. Trots att behandlingen­ av själva­ ämnet enligt Mäenpää inte stoppades ­direkt kan editeringsbeslut leda till ett resultat som i praktiken innebär detsamma.

Kopplingarna mellan familjen Sipilä, metall­företaget Katera och gruvbolaget Terrafame var en uppenbar nyhet helt oavsett att justitiekanslern senare slagit fast att statsministern inte var jävig. Med ett uns av kunskap i mediehantering och en smula självbehärskning hade Sipilä kunnat blåsa av hela affären.

Men affären är bara symptomet av ett rundradio­bolag som hamnat på fel spår, och inte första ­gången ledningen blandar sig i journalistiken då man försökt granska makten.

På ett principiellt plan handlar det om Yles oberoende.

Ska Yle vara en aktör fri från de kopplingar kommersiella medier anklagas för att vara beroende av och dessutom oberoende av den statliga finansiär som står bakom bolaget, eller ska man vara ett talrör för den statsmakt som tryggar finansieringen?

Professor Mäenpää slår entydigt fast vikten av Yles oberoende. Kravet om oberoende måste enligt honom göras tydligare än vad det är i nuläget.

Nyligen trillade Finland ett par pinnhål från den topplacering vi haft på den internationella pressfrihetsindexlistan. Det tappet ska uttryckligen ­vara en följd av statsministerns påtryckningar på Yle och ledningens eftergifter.

Tyvärr är affären inte det enda hotet. Det finns också ett politiskt mönster som ser skrämmande ut. Regeringen lade i mars fram ett lagförslag som skulle flytta makten att besluta om Yles strategi­frågor från Yles styrelse – där det i dag inte sitter några politiker – till förvaltningsrådet som i praktiken befolkas av riksdagsledamöter. Det skulle minska, inte öka Yles oberoende.

Yles vd Lauri Kivinen har fått i uppdrag att ge förslag om att förbättra organisationen. Om förvaltningsrådet ges makten kan hans händer vara bundna.

Vi behöver ett fritt Yle.