Om en månad vet vi vem som efterträder presidentens brorson som ordförande för De gröna. Sittande ordförande Ville Niinistö har på senare tid hanterat partiledarskapet med större säkerhet än tidigare och skulle sannolikt inte haft något emot att fortsätta. Speciellt inte med det goda resultatet i kommunalvalet (plus fyra procent) i ryggsäcken.

Men partiets regelverk begränsar ordförandeperioden till sex år i följd och den tiden har nu gått för Niinistös del.

Hans efterföljare väljs på partikongressen i Tammerfors den 17 juni. Eller rättare sagt, namnet offentliggörs då. De gröna väljer ordförande på basen av en omröstning bland medlemmarna; på partikongressen räknas rösterna och vinnaren koras.

Rent juridiskt, utgående från föreningslagen, måste medlemsomröstningen ses som rådgivande. Men partikongressen förbinder sig att respektera resultatet, förutsatt att över 50 procent av medlemmarna röstar.

Startfältet är klart sedan en och en halv vecka tillbaka och sex aspiranter på partiledarposten är nu ute på turné runtom i Finland.

I Österbotten spelar De gröna en marginell roll och speciellt på landbygden är det många som ser rött i stället för grönt när partiet kommer på tal. Det kopplas till ett stelbent och orimligt värnande av naturvärden på lokalbefolkningens bekostnad. Det stämmer gällande en del av partiets representanter men inte för hela fältet.I Vasa lyckades De gröna i kommunalvalet erövra en fjärde plats i stadsfullmäktige. I Jakobstad förblev allt som förr: en enda, sedan tidigare bekant, grön taleskvinna.

Också i Vasa är partiets fyra representanter kvinnor, från den yngre ändan.

Det här kan fresta till könsklichéaktiga spekulationer. Är gröna värden något som i högre grad attraherar kvinnor än män? Vårdarinnorna, upprätthållarna av liv, rycker ut, medan män är mer benägna att avfärda gröna värden som mindre betydelsefulla eller rentav som trams.

Det finns tecken som pekar i den riktningen; de aktivaste klimatskeptikerna tenderar till exempel att vara män, medan de som oroas sig över potentiella klimatförändringar hittas i båda könslägren. Men som alltid är det viktigt att inte generalisera.

I riksdagen har De gröna en centralare roll, i egenskap av aktivt oppositionsparti, än i det fjärran Österbotten. Ifall nästa regering inkluderar De gröna är det högst sannolikt en blivande minister som vaskas fram i Tammerfors om en månad.

Tre kvinnor och tre män (föredömlig könsbalans) har anmält intresse. Bara två av dem är över 40.

Presenterar man dem i alfabetisk ordning är Touko Aalto, 33, först ut. Han är partiets viceordförande och riksdagsledamot sedan 2015. I kommunalvalet tog han storslam – flest röster av alla kandidater – i hemstaden Jyväskylä. Studiestaden Jyväskylä blev den enda stad där De gröna lyckades förverkliga sin ambitiösa målsättning att bli största parti. Mika Flöjt, 42, är glesbygdskandidaten med Kuusamo som hemort. Forskare som i över tjugo år rört sig på lokala, nationella och internationella arenor där fiske, miljö, klimat och energi avhandlats. Sitter inte i riksdagen.

Emma Kari, 33, blev i kommunalvalet 2008 Helsingfors stadsfullmäktiges yngsta ledamot. In i riksdagen kom hon 2015. Hon beskrivs som partiledningens favorit. I en rundfrågning Yle gjorde i april var hon också fältets favorit. Likt Flöjt är hon bland annat intresserad av fiske och har i samarbete med en annan skribent gett ut en bok om det industriella fiskets avigsidor.

Krista Mikkonen, 44, är likaså riksdagsledamot sedan 2015. Hon är biolog bosatt i Joensuu. Åldern innebär att hon har längst politisk erfarenhet.

Maria Ohisalo, 32, är partiets viceordförande. Hon hänförs i likhet med Emma Kari, som hon delar hemort (alltså Helsingfors) med, till partiets vänstra falang.

Olli-Poika Parviainen, 36, är Tammerforsare och riksdagsledamot till höger på den gröna politiska skalan.

Stora chanser för en ny partiledare under 40, med andra ord.