På måndagen trädde han då fram med det väntade beskedet, Sauli Niinistö är redo att ställa upp för omval i presidentvalet 2018.

Därmed är det frestande att säga att det valet redan är avgjort; så stor är den sittande presidenten enligt alla opinionsmätningar.

Men ingenting är så obeständigt som en opinion, och i en demokrati är det bara valresultatet som gäller, och med sitt utspel nu får president Niinistö vara beredd på att vara en kandidat bland alla andra.

Frågan är bara hur många de kandidaterna kan tänkas bli.

Det intressanta är att Niinistö – inte helt oväntat – inte riktar in sig på att, liksom i föregående val, ställa upp som Samlingspartiets kandidat, utan för en valmansförening.

En sådan måste ha minst 20 000 namn för att kunna ställa upp en kandidat. Det målet torde inte innebära några som helst problem.

Modellen innebär inte heller att partierna är ur spel. Återstår att se hur det inrikespolitiska fältet grupperar sig bakom den sittande presidenten, vilka som är med och vilka som för fram en egen kandidat.

Tre partier har hunnit nominera sin kandidat. Först ute var Centern med Matti Vanhanen, och under vinter har De Gröna nominerat Pekka Haavisto och Vänsterförbundet Merja Kyllönen.

I SFP har Nils Torvalds meddelat om intresse att ställa upp.

Bland Sannfinländarna har Sampo Terho vädrat intresse att kandidera om han väljs till ordförande, men det sägs att man också har tankar att ställa upp bakom Niinistö.

Kan man göra det samtidigt om man samtidigt eventuellt har lämnat regeringen och vill profilera sig som ett verkligt oppositionsparti?

Det stora frågetecknet är Socialdemokraterna som, speciellt sedan Jutta Urpilainen tackat nej till en kandidatur, haft stora svårigheter att hitta en självklar presidentkandidat.

Eero Heinäluoma har hunnit säga sitt klara nej, men sedan börjat slira och komma med orakelmässiga uttalanden som tyder på att hans "nej" egentligen betyder "ja".

Men är hans chanser större än Paavo Lipponens i det föregående valet?

Lipponen som är en statsman i en annan klass än Heinäluoma fick inte mer än försmädliga 6,7 procent i första valomgången, distanserad av såväl Niinistö, De Grönas Haavisto, Centerns Paavo Väyrynen och Sannfinländarnas Timo Soini.

Ska Heinäluoma, som har karisma som en ladvägg, lyckas bättre?

I en enkät som tidningen Verkkouutiset lät göra i april stödde 66 procent av finländarna Niinistö, 19 procent Pekka Haavisto, Eero Heinäluoma 5 procent, Matti Vanhanen 4 procent och Sampo Terho 1 procent.

Presidentvalet är ett sätt att höja ett partis profil och hålla det i rampljuset, men frågan är vad en sådan satsning är värd om utdelning är liten och resultatet ibland förnedrande för kandidaten.

Samtidigt är det osunt om en kandidat framstår som det enda möjliga alternativet.

Vi ska inte längta tillbaka till den till då president Kekkonen gjorde sig oumbärlig och framstod som den enda garanten för trygga relationer till Sovjetunionen.

Ett vad på att Niinistö ställer upp för en fortsättning hade inte gett någon stor utdelning. För ett ja till en kandidatur talade inte bara hans stora popularitet utan också att han alldeles uppenbart trivs i sitt värv och upplever att han behövs.

Utfallet var ändå inte helt säkert. Presidenten fyller ändå 69 i sommar och kommer, om han väljs om, att ha suttit tills det år han fyller 75.

Detta har han självfallet vägt in då han tagit sitt beslut.

Trots starkt beskuren makt har presidenten fortfarande starkt inflytande på utrikespolitiken. I en värld med många orosmoment kan Niinistö hänvisa till erfarenhet och goda relationer i alla riktningar. Det räcker långt för den som vill bli omvald som president.