Hur ska man berätta om terrordåd utan att gå i terroristernas ärenden? Den frågan ställer Jonas Jungar i en artikel publicerad på Svenska Yles webbplats.

Frågan är relevant, väsentlig – och svår att ge ett riktigt bra svar på.

Precis som Jungar slår fast är publicitet det syre terrorismen lever på. Terroristernas mål är alltid betydligt mer omfattande än de direkta offren för gärningarna. Terrorismen vill demonstrera sin styrka, skrämma och förlama samhället.

Med tanke på de motiv terroristerna framställer är terror kontraproduktivt. I stället för att främja sin sak väcker man avsky och motstånd som drabbar också den som vill arbeta för samma mål med fredliga medel.

Eller så kan det verka. I själva verket har terrorismen en än mer försåtlig agenda än så. Man vill uttryckligen väcka kraftiga motreaktioner De tyska sjuttiotalsterroristerna Röda arméfraktion var inte rädda för hårdare tag från myndigheterna – de ville att polis och armé skulle ta i med hårdhandskarna. Detta skulle, kantänka, väcka det tyska folket vrede mot statens ”sanna fascistiska natur” och väcka folkets revolutionära vrede. Det gick inte som man tänkt sig.

De jihadistiska terroristerna fuktar inte heller repressiva åtgärder. Inte för egen del – de är ju beredda att dö för sin sak – inte heller för den sak de säger sig kämpa för. Västvärldens reaktioner mot islamister i synnerhet och muslimer i allmänhet ska få unga muslimska män att inse vikten att gå med i kampen mot den dekadenta västvärlden.

Det finns också ett självförhärligande i de brutala mord och våldsdåd gärningsmännen begår. Terrorismen manar till exempel.

Ska medierna alltså tiga om terrordåden?

Det kan man naturligtvis inte. Det är precis som Jungar skriver, att ett terrordåd uppfyller alla klassiska nyhetskriterier. ”En terrorattack mitt i en europesik huvudstad är en självklar, stor nyhet och ska återges därefter.”

Frågan är inte huruvida man ska rapportera utan hur.

Det har alltid funnits asgamsjournalistik efter stora katastrofer och terrordåd, medier som sänker den moraliska ribban och vältrar sig i snaskiga detaljer med bilder som aldrig borde ha publicerats och detaljerade beskrivningar av gärningsmännens tillvägagångssätt.

I en första våg av rapportering kan man inte undvika att berätta om antalet offer, omfattningen av skadorna och hur gärningsmännen burit sig åt.

Ögonvittnesrapporter gör händelserna om inte begripliga (kan vi någonsin begripa onda gärningar som dessa?), så i alla fall ge händelserna konturer och färg bortom kalla siffror om antalet döda och skadade.

Men det är sedan det är dags att sansa sig.

Ingen är betjänt av ett fortsatt flöde av svarta rubriker och rundgång av blodiga detaljer. Rapporteringen måste sikta vidare och lyfta blicken över det blodiga slagfältet.

Det hände efter lastbilsattacken i Stockholm. Vi kunde läsa och se hur stockholmarna öppnade sina hem och erbjöd skjuts åt vilt främmande människor och chock efter vansinnesdådet, vi fick se det efter bomben i Manchester då taxichaufförer, många av dem för övrigt muslimer, slog av taxa­metern då den körde hem människor från attentatplatsen, vi har fått se liknande scener i London.

Efter samtliga terrordåd har vi fått se människor sluta upp, betyga sin solidaritet och medkänsla med de drabbade, vi har sett en stark tro på det goda samhället som inte låter sig rubbas av bomber, skåpbilar eller våldsverkare med kniv.

Terrordåd är försåtliga att rapportera om på flera sätt. Inte bara för att man riskerar gå i terroristernas ärenden. Terrordåd upptar en så stor del av nyhetsflödet att man kan uppfatta risken att dö i ett sådan som betydande, trots att sannolikheten för detta är nästan försumbar.

Enligt tankesmedjan New America Foundation dödades 94 personer av jihadister i USA åren 2005 och 2015. Under samma tid sköts 301 797 människor till döds i USA. Siffrorna manar till eftertanke.

Vi får vara beredda på ständigt nya terrordåd i vårt nyhetsflöde. Det ställer stora krav på alla som hanterar nyheterna.