Tjuvjakten har väckt riksomfattande uppmärksamhet och en våg av avsky på sociala medier.

Avskyn är berättigad. De skyldiga ska, när förunder­sökningen är klar, åtalas och dömas till så stränga straff som lagen påbjuder och domstolen finner rimliga i samman­hanget.

Rättsväsendet står inte maktlöst. Strafflagens 48. kapitel, 1 § om jaktbrott ger ett spann från böter till två års fängelse. Betecknas gärningen som grov handlar det om fängelse från fyra månader till fyra år.

För att brottet ska betraktas som grovt ska det antingen begås på ett synnerligen rått eller grymt sätt, rikta sig mot en stor mängd vilt, eftersträvas avsevärd ekonomisk vinning, begås särskilt planmässigt, eller handla­ om jakt på en rad uppräknade skyddade djurarter och som helhet betraktas som grovt.

Det är domstolens sak att av­göra vilken rubricering man går efter och var man hamnar i straff­intervallet.

Vare sig en gärningsman döms till böter eller fängelse är det den påföljden som är straffet.

Skampålestraffet avskaffades i Finland i och med den nya strafflag som trädde i kraft 1894.

I modern tid har offentlighet i medier övertagit skam­pålens funktion. Detta trots att mediernas uppdrag inte är att bestraffa, utan enbart förmedla relevant information om vad som sker i samhället.

Om vi väljer att publicera den dömdes namn sker det ­efter noga övervägande och för att namnet är av allmänintresse – inte för att straffa och allra minst för att öppna för någon lynchmentalitet.

Den andan svävar tung över de sociala medierna. Där drar man sig inte för att kräva drastiska fysiska straff och ut­hängning av de skyldiga med namn och bild i medierna.

I en rad inlägg finns också en obehaglig underton av hets och utpekande.

I Journalistreglerna, det gemensamma regelverk som branschen i Finland antagit, säger paragraf 31 så här: ”Namn, bilder eller annat material som identifierar en person som dömts för brott kan publiceras, såvida det inte med beaktande av den dömdes ställning eller gärning är klart oskäligt. När det gäller att avslöja identiteten för en minderårig eller otillräknelig ska man vara särskilt restriktiv”.

I den följande paragrafen slår man fast följande: ”När man hanterar uppgifter som leder till identifiering är det skäl att vara försiktig så länge det gäller misstanke om brott eller åtal”.

I praktiken följer medierna en schablon där man över­väger publicering då straffet överstiger två års fängelse, men det är ingen regel huggen i sten. Det är många aspekter som vägs in.

Bilder på dömda är mycket ovanliga i finländska medier och förekommer enbart i samband med exceptionellt grova brott eller efterlysningar på farliga brottslingar.

En person i betydande samhällsställning kan få finna sig i att namnet blir offentligt också vid ett lindrigare straff, i ­andra fall kan behovet att skydda identiteten på offret för ett känsligt brott leda till att man avstår från namnpublicering.

Inget ansvarsfullt medium publicerar namn och än mindre­ bilder på unga personer som inte dömts för det brott de ­anklagas för.

När domen faller överväger ÖT namnpublicering enligt de regler som gäller.

Väljer vi att publicera namnen är det för att vi finner domen­ av betydande allmänintresse, inte för att agera skampåle.