Nomineringen av Nils Torvalds till presidentkandidat blir självfallet den stora frågan på SFP:s partidag i Helsingfors i dag. Antagligen kommer en del delegater att morra över att partiet ödslar resurser på en egen kandidat i ett val där utgången redan bedöms som säker.

Den sittande presidenten Sauli Niinistö har ett stort folkligt stöd samtidigt som många partiaktiva i SFP knappast har något ideologiskt att invända mot den linje Niinistö företräder. Men den Niinistövänliga SFP-uppfattningen negligerar nyttan av den synlighet ett parti får med en egen kandidat i ett presidentval.

Nils Torvalds kommer inte att gå segrande ur presidentvalet, men den ”15 minutes of fame” eller medieexponering som SFP får i valet är värd insatsen. Varje parti med självaktning har, och ska ha, en egen kandidat i varje presidentval.

Det är en aspekt av saken.

Det är sedan en annan sak om vi behöver det finländska presidentämbetet över huvud taget. Presidenten blir överflödig om SFP och hela Finland skulle förhålla sig seriöst till en SFP-motion av Svensk Ungdom.

Svensk Ungdom vill i sin motion att de nordiska länderna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige och de tre självstyrelseområdena Färöarna, Grönland och Åland går samman i en nordisk förbundsstat enligt schweizisk modell.

Den schweiziska modellen utgår ifrån att landet är en federation av självstyrande kantoner, som har egna grundlagar, parlament och regeringar.

Själva statsförbundet är en republik som nog har en president, men som leds av regeringen och ett tvåkammarparlament där varje kanton har två representanter samt ett nationalråd som bestäms av befolkningsunderlaget.

Motionen om en nordisk federation svarar mot en stor folklig beställning. SU hänvisar själv till en undersökning från år 2010 enligt vilken 42 procent av medborgarna i Norden ställer sig spontant positiva till idén.

Men det finns också färskare enkäter som visar på ännu större intresse för en nordisk förbundsstat. Problemet är de nordiska politikerna som inte vill släppa de nationella maktpositioner de själva sitter på.

Som väntat uttrycker sig också SFP:s partifullmäktige flummigt i sitt motionssvar. Fullmäktige orerar om ett nordiskt medborgarskap, en utredning av den schweiziska modellen, ett smidigare nordiskt samarbete och om en fortsatt diskussion om förutsättningarna till en nordisk federation.

Förutsättningarna har vi diskuterat till lust och leda. SFP ser nu ut att sjabbla bort en unik chans att få vara det första etablerade, nordiska partiet som på allvar driver tanken om en nordisk förbundsstat.

Partiet borde ha mod att ta steget ut och bekänna att ungdomsavdelningen den här gången har träffat mitt i prick. Får partifullmäktige råda i detta ärende skjuter man trist nog ner ett av de bästa politiska initiativ som någonsin har dykt upp på en partiagenda.