Enligt uppgifter i Lännen Media på fredag började förberedelserna redan i början av maj. Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo signalerade till Sannfinländarna att han inte hade för avsikt att samarbeta i samma regering som Jussi Halla-aho.

Då det en bit in i maj stod klart att Jussi Halla-aho skulle slå Sampo Terho i Sannfinländarnas ord­förandeval började telefonerna gå heta. Enligt ­Lännen Medias uppgifter var också statsminister Juha Sipilä i ett tidigt skede informerad om möjligheten om att Sannfinländarna kunde spjälkas.

Planen att minst 20 riksdagsledamöter borde fås att hoppa av från den sannfinländska riksdagsgruppen var alltså klar redan i maj. Det fanns vid den här tidpunkten också en alternativ plan om hur Halla-aho-falangen kunde uteslutas från riksdagsgruppen och partiet i det fall Soinilägret skulle avgå med segern.

Planerna på en utbrytning hann också läcka ut och det krävdes en kraftig dementi av Timo Soini­ i en bloggtext för att lägga sordin på ytterligare spekulationer. Enligt Lännen Media visste Soini vid det här laget mycket väl att han med en dementi­ ifråga om ett avhopp riskerade sin egen politiska trovärdighet.

Efter att valet av Halla-aho var klart kom regerings­dramat inför öppen ridå. Men om ­Lännen Medias uppgifter håller streck var alltså Juha ­Sipiläs och Petteri Orpos träff med Jussi Halla-aho och den efterföljande presskonferensen mer eller mindre ett spel för kulisserna.

Högstämt prat om värderingsgrunder i politiken­ kom att bli en känslosam akt i ett skådespel som var skrivet på förhand. Den här teorin styrks ­också av att Sampo Terho och Simon Elo, två av förgrundsfigurerna i Nytt alternativ, inte skiljer sig särskilt mycket från Jussi Halla-aho då det gäller invandringsmotstånd.

Det som skiljer är pragmatismen. Medan Halla-aho är mer principstyrd kan både Terho och Elo antagligen tona ner sin profil i vissa frågor om det tjänar ett annat mål. Därmed är de mer regeringsdugliga.

Juha Sipilä har offentligt förnekat att han ­skulle ha känt till utbrytningsplanerna redan i maj. Om han talar sanning eller inte på den punkten lär vi aldrig få veta.

Men Sipilä har hur som helst bekräftat att han var medveten om utbrytningsplanerna, som ett av ­flera alternativ, redan då han träffade Halla-aho på måndagen. Alltså utnyttjade statsminister Sipilä både SFP och Kristdemokraterna som brickor i ett maktspel.

Det har lämnat en bitter eftersmak, i synnerhet hos SFP, som såg en möjlighet att komma till skott med justeringar i de stora struktur­reformerna. SFP fick ännu en gång belägg för det gamla tale­sättet om att Centern inte går att lita på.

Maktspelet har inte bara försämrat relationerna­ mellan opposition och regering, det att Centern och Samlingspartiet utnyttjade SFP för sina egna maktpolitiska syften har också inverkat negativt på regeringens förhållande till finlandssvenskarna.

Många känner sig i dag dragna vid näsan. Ur den synvinkeln hade det varit snyggare om Sipilä hade­ lämnat in regeringens avskedsansökan i normal ordning.

Sipilä skulle i vilket fall som helst ha fått upp­draget som regeringssonderare. En Sipilä 2.0 ­skulle ha varit ett bättre alternativ än en upp­gradering av regeringen till Sipilä 1.1.

Orsaken till att Sipilä inte ville kasta in hand­duken är att han i så fall hade varit tvungen att riva­ upp regeringsprogrammet. Det hade äventyrat de stora strukturreformer som både Centern och Samlingspartiet har satt ner en hel del prestige på.

Just nu sitter Nytt alternativ på en hel del extra ministertaburetter, sett till att det antal riksdagsledamöter grupperingen representerar. I en nära framtid kommer vi att se resultatet av den politiska kohandel som har försiggått under ytan.

”Regeringskrisen” har också kostat på väljarnas förtroende för beslutsfattarna på riksplanet.