För bara tio år sedan uppfattades internet som ett unikt demokratiserings- och decentraliseringsprojekt.Vi förväntade oss en rejäl ommöblering av makten i samhället som en följd av att den kunskap som tidigare var förborgad hos en liten samhällselit plötsligt skulle finnas tillgänglig för alla.

Internet och de sociala medierna skulle ge varje datorutrustad människa obegränsad tillgång till kunskap och redskap för opinionsbildning i vilket ärende som helst.

Så trodde vi då. I dag vet vi att verkligheten blev en hel annan.

Med facit i hand ser vi att åsiktsyttringarna har ökat och att makten nog har omfördelats, men inte på det mest fördelaktiga sättet för samhällets utveckling.

Framför allt har internet och de sociala medierna bidragit till att folk inte längre vet vad de ska tro på. Olika kategorier av människor lever i olika filterbubblor som matas med styrd information som betjänar ett smalt intresse.

Sanning och falska nyheter bildar en enda salig röra. Vi har beslutsfattare av typ Donald Trump som till och med har lyckats nå en av världens mäktigaste politiska poster genom att utnyttja etablerade massmedieras trovärdighetsvakuum.

Den Europeiska unionen håller på att falla sönder som en följd av en demokratisk brexitprocess som baserar sig mer på känslor och tyckande än kalla fakta. Ett demokratiskt och fritt meningsutbyte på webben gav oss inte en bättre värld, den gav oss en sämre värld.

Denna insikt har fått stora internetjättar som Google och Facebook att vidta åtgärder som ska reparera faktabasen. Affärsmagasinet Forum berättade i sitt senaste nummer (nr 6, 2017) om Jimmy Wales som för närvarande bygger upp en mediesajt vid namn Wikitribune.

En hel kader av journalister anlitas för att kolla fakta. Wikitribune är ett motdrag mot de reklamfinansierade webbsajter som prioriterar spektakel före djuplodande analyser.

Forum berättar också om Twitters grundare Evan Williams, som i syfte att göra bot för tidigare synder, har grundat analyssajten Medium. Han har märkt att reklamfinansierade sajter prioriterar innehåll som väcker uppmärksamhet medan konsumentbetalda system belönar kvalitet.

Det är en viktig insikt eftersom den också har gett lokala journalister förhoppningar om en räddningsplanka för läsarfinansierade, lokala mediesajter i en tid då de multinationella jättarna far i väg med annonsintäkterna.

Många större mediehus världen över har på senare tid noterat en uppgång i digitala prenumerationer. Den allra viktigaste följden av all uppståndelse med så kallade ”fake news” eller falska nyheter på nätet är att folk har visat en beredskap att igen börja betala för trovärdig information.

PR-konsulten Elli Flén anser i en kolumn i samma nummer av Forum att vi fortfarande talar för lite om journalistikens kvalitet och pressfrihet. Hon uppfattar att byktvätten om Yle var ett pinsamt, direktsänt utvecklingssamtal och att Suomen Kuvalehti utnyttjade tillfället att i pressfrihetens namn tvåla till en konkurrent.Hon frågar sig vem som ska granska granskarna och beklagar att det inte finns något medieövervakningsorgan som är tillräckligt opartiskt.

Elli Fléns funderingar är berättigade till den delen hon efterlyser en bredare diskussion om pressfrihet och mediekritik. Men varför då sabla ner på den debatt som vi gick kring Yle och den ansvariga utgivaren Atte Jääskeläinen?

Debatten var i högsta grad nödvändig, inte minst efter att Finland som en följd av Yleskandalen halkade ner ett par pinnhål då det gäller internationell pressfrihet.

Trovärdigheten är mediernas viktigaste kapital medan de betalande läsarna är mediernas revisorer. Så länge det finns betalningsvilja har vi också en medial mångfald, som i sig också är en garant för att den information som går ut är tillförlitlig.

Suomen Kuvalehti och många andra medier hade en viktig roll i byktvätten kring Yle. Det är mer ifrågasatt vad en PR-konsult har att tillföra då det gäller massmedial etik.

PR-konsulten representerar alltid ett särintresse.