Dagen då riksdagens grundlagsutskott uttalade­ sin åsikt om vård- och landskapsreformen påstod statsministern Juha Sipilä (C) att justerings­behovet är litet och att den ursprungliga tidtabellen för ­reformen håller.

I dag är det helt annat ljud i skällan. Landskapsvalet skjuts fram med närapå ett år och hela vård- och strukturreformen är tänkt att träda i kraft först 2020, det vill säga först efter att Finlands folk har valt en helt ny riksdag.

Kan man tala om större antiklimax för ­regeringens absolut största reformarbete?

Att justeringsbehovet var stort kan inte ha ­kommit som en överraskning för statsministern. ­Tvärtom valde han antagligen att portionera ut ­sina reaktioner på grundlagsutskottets beslut för att lindra effekten av en politisk prestigeförlust.

Förskjutningen i reformens tidtabell betyder i klartext att alla viktiga beslut om den framtida­ ­social- och hälsovården skjuts till slutet på en mandat­period då regeringspartier av hänsyn till närliggande riksdagsval sällan är riktigt på hugget att profilera sig i kontroversiella frågor. Dess­utom finns inga garantier att regeringen är ens funktionsduglig efter sommarpausen.

Vi har redan sett några politiska lägerskiften och fler kan vara på gång efter att Blå framtids riksdagsledamöter har konfronterats med väljarna­ ­under sommarbetet. Och även om regeringen ­skulle hålla ställningarna ända till 2019 års riksdagsval innebär den senarelagda tidtabellen att nästa regering har möjlighet att påverka strukturreformen.

Just därför vore det klokt av Sipiläs regering att redan nu ta med oppositionen i den nu aktuella­ lagberedningen. En parlamentarisk bredd är den enda­ garanten som finns för att det över huvud­ ­taget ska bli något av social- och hälsovårds­förnyelsen.

Något har gått rejält snett då det gäller skötseln av våra gemensamma angelägenheter i Finland. Tidigare bereddes alla strukturreformer i den här storleksklassen i breda, parlamentariska arbetsgrupper.

Detta arbete slukade enormt med tid, men slutresultatet blev för det mesta riktigt bra. I dag försöker en regering med egna krafter och med föga framgång stressa fram en reform under de fyra år som finns till förfogande.

Tidigare lyssnade regeringarna på experter, i dag lyssnar regeringarna mer på de stora intresse­gruppernas lobbyister.

Börjar vi snart inte ha samlat på oss tillräckligt med bevis för att det tidigare systemet var bättre än det nuvarande?

Då statsministern Juha Sipilä i onsdags fick frågan om han tror att nästa regering fäller reformen­ svarade han nekande. Det är en tippning som ­säkert många kan instämma i – vid det här laget börjar de flesta vara införstådda med att landet inte­ har råd att fortsätta med de nuvarande hälso- och socialvårdsstrukturerna.

Men med det nuvarande upplägget blir det stökigt­ med alla val. Två omgångar presidentval i ­januari–februari 2018, landskapsval i oktober­ 2018 samt både riksdagsval och EU-val på våren 2019. Hur många val klarar demokratin och har vi ­faktiskt råd att låta bli att klumpa ihop några av dem?

Den del av vård- och landskapsreformen som ­lever farligt i det nya upplägget är valfriheten. I princip har grundlagsutskottet redan genom att underkänna bolagiseringstvånget dragit mattan under den marknadsekonomiska princip som utgör en förutsättning för äkta konkurrens mellan privata och offentligt finansierade aktörer.

Enligt kommun- och reformminister Anu Vehvi­läinen kommer lagberedarna i den kommande behandlingen att tvingas korrigera hela 60 av val­frihetslagens totalt 95 paragrafer. I och med att Samlingspartiet är det enda partiet som riktigt på allvar värnar om valfriheten kan vi räkna med en rejäl urvattningsprocess.

Kanske går det med valfriheten i vården som för mannen som i folksagan beställde en kostym av mäster skräddare? Till slut får vi alla konstatera att det inte ens bidde en vante.

Men den insikten ska i så fall inte förta vår livsglädje. Vård och business kommer aldrig att vara någon riktigt bra kombination.