Begreppet "planerat åldrande" låter som planering för pensioneringen men handlar om något helt annat. Ett annat begrepp för samma sak är "inbyggt åldrande".Det handlar om tekniska prylar med en inbyggd defekt som gör att de slutar fungera efter en viss tid, gärna lämpligt strax efter att garantin gått ut.

Felet är då antingen omöjligt att reparera eller så är kostnaden för en reparation så hög att det inte lönar sig.

Enda alternativet är att inhandla en ny pryl.

En variant på samma tema är prylar hopskruvade så att det krävs specialverktyg som endast finns hos märkesverkstäderna för att öppna dem, vilket gör att inte ens den händigaste av konsumenter kan fixa minsta lilla fel själv.

Det här kan låta som konspirationsteorier men är belagt sedan 1920-talet, bekräftat på många sätt och ett problem som lett till planer på sanktioner från EU.

Det planerade eller inbyggda åldrandet leder till att vi tvingas köpa nytt i stället för att reparera och behålla gammalt.

Det ger ökad konsumtion och tillväxt, håller hjulen i gång men står bjärt i kontrast mot tanken på en hållbar utveckling och hänsyn till miljön.

Påtvingad konsumtion tär på resurser och de skrotade prylarna blir avfall som belastar miljön. I bägge ändor av livscykeln är det dessutom de fattiga delarna av världen som drabbas på bekostnad av i-länderna. Många råvaror för elektronikindustrin kommer från u-länder, och det är också ofta där elektronikskrot hamnar för destruering.

Problemet är inte nytt. En glödlampa har en genomsnittlig livslängd på 1 000 timmar. Det är ingen naturlag härledd ur volframtrådens fysiska egenskaper, utan resultatet av en kartellöverenskommelse mellan glödlampstillverkare så tidigt 1924.

På självaste julafton sagda år träffades ett antal herrar som representerade den internationella glödlampsindustrin. Herrarna delade inte bara upp världsmarknaden medan sig utan kom också överens om att begränsa livsländen på lamporna.

Phoebuskartellen månade om att sälja så många lampor som möjligt, och ju snabbare en lampa slutar lysa, desto oftare måste den bytas.

Marknadsindelningen har för länge sedan sopats undan av globalisering och internationella handelsavtal, men glödlampan når fortfarande vägs ände efter ungefär 1 000 lystimmar.

Det hade inte behövt bli så. På en brandstation i Livermore i Kalifornien lyser fortfarande en glödlampa som gjort det sedan den tändes 1901!

Konspirationen bekräftades slutligen av en tysk historiker först 80 år senare.

Led-lampor med flerfaldig livslängd är på väg att fasa ut glödlampan, men fenomenet består.

Ett modernt exempel på fenomenet är skrivare till datorer. De kostar nästan ingenting i inköp – det kan vara dyrare att köpa bläck till dem än vad printern kostat – och printern har en livslängd som knappt överstiger garantitiden.

Det är ingen slump, utan en inbyggd funktion som får dem att sluta fungera.

En konsument som kommer till affären med den trilskande printern möts av beklagande huvudskakningar och ett konstaterande om att det är mycket dyrare att reparera än att köpa en ny. En Iphone går inte att öppna utan en speciell skruvmejsel som bara levereras till auktoriserade Appleverkstäder. Billiga tvättmaskiner har konstruktionsdetaljer som slits sönder på några år och är mer eller mindre omöjliga att byta ut.

Samma fenomen går igen i såväl simpla husgeråd som kläder.

Planerat åldrande är ett ämne för blivande industriella formgivare och ingenjörer.

Ska vi ha det på det här sättet?

Det planerade åldrandet är en nyckelfaktor i konsumtionssamhället och tanken på tillväxt som drivkraft. De ekonomiska intressena bakom filosofin är så starka att det är svårt att tänka sig hur något skulle kunna rubba detta.

Men kanske ändå?

Det finns planer på EU-lagstiftning om konsumentens rätt att reparera som skulle öppna för självfixare och icke-auktoriserade verkstäder. Det finns redan liknande lagstiftning i några delstater i USA.

Det är en blygsam början men ett tecken på att man vaknat till problemet.