Före detta Sannfinländaren Timo Soini, som ­krönte nästan tjugo år som ordförande med att ­starta eget, är känd för sina många one­liners. Till dem hör uttrycket ”kardborreparti”­ ­(”takiaispuolue”) för småpartier som klamrar sig vid regeringsmakten och gör politik på smala ­ensaksfrågor.

I dag är utrikesminister Soini bara en man i ledet­ i riksdagsgruppen Nytt alternativ som inte är ­något parti men gärna vill bli det under namnet Blå framtid.

Gruppen bröt ut sig ur Sannfinländarna i somras och besitter med 19 riksdagsmandat samma antal­ ministrar som Sannfinländarna tilldelades då ­partiet fick 38 riksdagsledamöter i valet 2015.

Redan den här matematiken får regerings­sammanhållningen att gnissla.

Tre tidigare hyfsat jämnstarka partner är nu grovt räknat två och en halv. Ändå kan Sannfinländarna utöva den makt och det inflytande man tilldelades då regeringen bildades.

Verklighetens Sannfinländare är en skugga av den formella bas regeringen vilar på. I Helsingin­ Sanomats färska väljarbarometer (18.7) skulle­ ­bara 2,5 procent av de tillfrågade rösta på Nytt ­alternativ.

”Gamla” Sannfinländarna understöds av 6,3 ­procent.

Frågan är om inte Soini själv nu är på väg att bli medlem i ett kardborreparti.

Samtidigt ligger stödet för regeringspartierna ­totalt på en rekordlåg nivå då också Centern stört­dyker i enkäten.

Centerns kurva pekar stadigt neråt, och i HS-­gallupen får partiet bara 16,4 procent av väljar­stödet. Samtidigt ökar stödet för De gröna kraftigt­ och med 15,5 procent, som gallupen visar, kan ­partiet gå om Centern redan vid nästa mätning.

Samtidigt håller Samlingspartiet, den enda ­regeringsparten som verkar gå skadelös i den politiska långdansen kring vårdreformen, sina ­positioner med 21 procent.

Sammanlagt stöds regeringen av bara 39,9 ­procent av de tillfrågade, vilket är den lägsta siffran under Sipiläs regeringsperiod.

Bland oppositionspartierna verkar SDP ha ­hämtat sig något efter en nedgång som pågått ­sedan årsskiftet och är fortfarande näst störst med 19,6 procent.

En enkät är en enkät och partiernas verkliga­ ­inflytande mäts först vid val. Det är dessutom ­nästan två år till nästa riksdagsval, och mycket kan hända under den tiden.

Ändå väcker siffrorna frågan om regeringens funktionsduglighet och framför allt samarbets­förmåga.

Enligt Helsingin Sanomat väckte den fort­satta samverkan med Sannfinländarnas gamla ministrar­ under Nytt alternativs flagg knorr inom den samlingspartistiska gruppen.

Många såg det som orimligt att en grupp med halverad bas i riksdagens skulle få fortsätta med ­lika många ministrar.

Centern har nu sju ministrar medan Samlings­partiet och Nytt alternativ har fem platser var.

Det missnöjet blir knappast mindre om gruppens understöd fortsätter att kräla i bottendyn.

Samlingspartiet har, liksom Centern en fråga de satsat allt krut på. För Samlingspartiet handlar det om valfriheten i vården, för Centern landskaps­reformen. Det ger Nytt alternativ en unik förhandlingsposition och ett inflytande långt bortom ­grupperingens specifika vikt mätt i väljarstöd.

Sannfinländarna har fått ge efter från sina val­löften på många punkter, vilket kostat Soini­falangen allt inflytande i partiet och lett in honom och hans anhängare på sidospåret Nytt alternativ.

Man lyckades ändå få betalt för sitt stöd till ­regeringskollegerna genom att regeringens ­invandringspolitik utformats av sannfinländska ideologer.

Frågan är nu hur den nya grupperingen ska ­profilera sig i zonen mellan etablerade partier och Sannfinländarna som nu kan kosta på sig rollen av ilsket oppositionsparti.

Vad kommer man att kräva av Centern och ­Samlingspartiet under den återstående regerings­perioden?

Hur tuff vågar man vara? Hur långt räcker ­Centerns och Samlingspartiets tålamod? Sitter ­regeringen perioden ut? Finns Nytt alternativ alls kvar på kartan efter nästa val?