Medlemsländerna i EU kom 2015 överens om att lätta på bördan för de länder som fått ta emot de största flyktingströmmarna. 160 000 asylsökande i Grekland och Italien skulle fördelas på de andra EU-länderna.Hittills har bara 23 000 asylsökande förflyttats.

Tvärtom vad man kunde tro från ett finländskt perspektiv har läget söder om Medelhavet inte lättat. Italien har bara i år fått ta emot mer än 93 000 asylsökande, och flödet ser inte ut att minska.

EU-beslutet från 2015 återspeglar den enda rimliga slutsatsen – det är helt orimligt att de länder som råkar ligga närmast den nöd som får människor att fly ensamma ska bära bördan.

Trots ett gemensamt förankrat beslut om detta har bara drygt en åttondel av de asylsökande man kommit överens att ta hand om fått lämna lägren i Grekland och Italien. Det är ett klart underbetyg för unionens beslutskraft.

Saken blir inte bättre av att tre länder högaktningsfullt struntar i sina förpliktelser.

Ungern, Tjeckien och Polen har vägrat följa överenskommelsen, och också Österrike har meddelat att man stänger sina gränser.

I det här sällskapet är Finland nästan bäst i klassen när det gäller att uppfylla löftena från 2015.

Ska Finland ändå visa ansvar och ytterligare höja sin flyktingkvot?

Ja, säger inrikesminister Paula Risikko (Saml) och statsminister Juha Sipilä (C).

Nej, säger utrikesminister Timo Soini (Nytt alternativ) med emfas.

Risikko vill ta upp frågan i höstens budgetberedning.

"Vi förutsätter att man håller fast vid överenskommelserna" säger Timo Soini i Helsingin Sanomat. "Om vi inte klarar av att uppfylla kvoten på 160 000 så att de andra gör sitt avancerar inte den här frågan".

Det låter som om Soini kunde ha en poäng, varför ska Finland göra mer än man kommit överens när andra länder tillåts slira från sitt ansvar?

Soinis resonemang skulle hålla om han kunde visa att han på allvar satt sin prestige på spel för att tvinga fram rättning i leden bland EU-länderna och förmå Ungern, Tjeckien och Polen att bära sitt strå till stacken.

I själva verket har hela tanken på att EU-länderna ska dela på bördan varit synnerligen obekväm för Sannfinländarna.

Nu är de tre trilskande länderna bara ett svepskäl för Soini att hålla fast vid den strikta flyktingpolitik som Sannfinländarna och Nytt alternativ förespråkar.

Vad som än sägs i regeringsprogrammet finns det en uppenbar vilja inom både Samlingspartiet och Centern att öppna frågan om antalet kvotflyktingar på nytt.

Den trådsmala bas som de tidigare sannfinländska ministrarnas väljarstöd vilar på ger ministergruppen en orimlig tyngd i förhandlingarna inom regeringen. Det vore inte fel av Centern och Samlingspartiet att köra över dem.

I alla fall blir förhandlingarna tuffa.