Det är en trist historia som berättas i tisdagens ÖT (25.7). Berättelsen om hur Erik och Berit – som i verkligheten heter något annat – kämpat med ­sviterna av 1990-talets recession är tragisk men dessvärre inte unik.

Tusentals finländare har befunnit sig i samma ­situation, och tragedierna i konkursernas spår har varit många. Alla kom inte ut ur turbulensen med livet i behåll.

Erik och Berit investerade i sitt jordbruk med maximal otur när det gäller tajmning.

• Den planerade produktionen hann aldrig ­komma i gång när recessionen slog till.

• Lån man tagit då räntan låg på sex procent rakade­ i höjden över en natt till svindlande 24.

• EU-inträdet nästan halverade producent­priserna medan lånen var kvar.

Intäkterna räckte inte till amorteringar, och ­skulderna växte.

• Banken gick varken med på de betalnings­lättnader paret först ansökte om eller skuld­sanering enligt planer som gjorts upp på lantbruksbyrån.

John Steinbeck berättar i sitt trettiotalsmästerverk ”Vredens druvor” om hur kombinationen av felslagna skördar, ekonomisk depression och ­snikna banker drev en generation lantbrukare i USA på vägarna i desperat kamp för överlevnad.

Fullt så illa blev det inte i recessionsårens ­Finland, men illa nog och det som Erik och Berit berättar om den omedgörliga banken är helt i linje med det som otaliga andra konkursdrabbade lant­brukare och företagare berättar från den här tiden.

Så här uttrycker Erik det i ÖT:

”Då kändes det som om banken hellre ville fälla vårt jordbruk och få stöd av staten för sina kreditförluster.”

Vi låter den slutsatsen stå för Erik, men uppenbart är att bankerna varit måna om snabba lösningar där de rakar kastanjerna ur elden men ­lämnar låntagarna åt sitt öde framför långsiktiga lösningar där man kunnat undvika krascher som den Erik och Berit tvingats genomlida.

Umbärandena fortsatte då Erik och Berit hankade­ sig fram på dåligt betalda jobb och fick lönerna­ utmätta och bankerna arrenderade ut jordbruksmarken till ett pris de inte uppgav för de ursprungliga ägarna. Samtidigt måste Erik och Berit­ stå för fastighetsskatter och skogsvårds­avgifter.

Eländet var inte slut med att kraven förföll ­femton år efter konkursen. Då kom räkningen för storskiftet och paret tvingades sälja hemmanet – och betala vinstskatt. Man hade ”glömt” räkna in den då man gjorde kalkylen.

Berättelsen om Erik och Berit är berättelsen om marknadskrafternas, strukturomvandlingens, ­recessionens – ”lamans” – och EU-epokens Finland i närbild.

I strukturomvandlingen som ruskat om det finländska jordbruket har tusentals bönder tvingats upphöra med verksamheten eller lägga om produktionen, och kanske också Erik och Berit i något skede ändå tvingats att se om sitt hus.

Men ingen ska tvingas göra det så brutalt som de gjort.