Nyheter är ett Rorschachtest på våra för­väntningar och fördomar. Det vi minns av tidigare ­nyheter påverkar starkt vår läsning av nya. Under det senaste­ året har det inträffat en rad terrordåd där gärnings­mannen med förödande följder med ­avsikt kört in i en folkhop.

Därför är det inte alls konstigt att fredagskvällens tragedi i Helsingfors, där en bilist dödade en 51-årig kvinna och skadade ytterligare fem i korsningen av Mannerheimvägen och Lönnrotsgatan förde ­tankarna till terrorister.

På de sociala mediernas skuggsida hjälpte det ­föga att polisen snabbt gick ut med uppgiften om att mannen bakom ratten varit en 51-årig fin­ländare, kraftigt påverkad och påtagligt förvirrad. ­Alla köpte inte resonemanget utan tvivlade på att ­mannen var finländare på riktigt.

Det är sedan ödets ironi att mannen inte bara var så finländsk man kan bli, utan också medlem i den främlingsfientliga gruppen Rajat kiinni.

För de överlevande offren och de anhöriga är smärtan, chocken, sorgen och vreden lika stor ­oavsett gärningsmannens bevekelsegrunder.

Men alltefter polis och vittnen kunde komma med mera information framstod detta i allt ­högre grad som ett sidospår i den här tragedin med många dimensioner.

Det var inte enbart mannens berusning ­eller ­påverkade tillstånd som fördunklade hans ­omdöme och orsakade hans destruktiva beteende.

Han var så förvirrad att man sköt fram häktnings­processen och överlät honom till hälsovårds­myndigheterna.

Grund för häktningen hade varit misstanken om dråp, dråpförsök, grovt äventyrande av trafiksäkerheten och rattfylleri.

Mannen har i förhör medgett sin våldsamma framfart och uppgett att han med avsikt försökt ­köra på människorna på övergångsstället.

Den misstänkte har en lång historia av psykisk ohälsa, tvångsvård och brott där domen förfallit då han befunnits otillräknelig och förpassats till tvångsvård.

Bland annat har han försökt bränna ned sin fars hus i Imatra.

Mannens mentala problem är av gammalt datum. Enligt en släkting som Iltalehti intervjuat (31.7) har mannen sedan 1980-talet vistats ett trettiotal ­gånger på mentalsjukhus, oftast efter perioder då han uppträtt hotfullt mot sina anhöriga.

Iltalehti beskriver en situation av ständig fruktan och där perioderna av tvångsvård bara innebar tillfällig lättnad. Senast blev han fri från tvångsvård bara någon månad före händelserna i Helsingfors.

I något skede gjorde Centralkriminalpolisen en hotbedömning av mannen och försåg de an­höriga med en lista med åtgärder för hur de ska kunna­ skydda sig. På listan fanns bland annat besöks­förbud, hemligt telefonnummer, inbrottslarm och videoövervakning. Så kan man också resonera, ­flytta över ansvaret till de anhöriga.

De anhörigas vånda var så svår att de redan i ­december 2016 närmade sig inrikesminister ­Paula Risikko (Saml) i ärendet och konkret be­rättade om sin fruktan för att mannen ska begå ett brott mot liv.

Minister Risikko, som enligt Helsingin Sanomat (1.7) får ett hundratal e-mejl om dagen, nåddes ­aldrig av det meddelandet. Som minister hade hon heller inte kunnat ingripa i ett enskilt ärende.

Tragedin visar på gliporna mellan vård på anstalt och öppenvård och det öppna samhällets dilemma. Tvångsvård är en sista utväg i ett system som för­litar sig på öppenvård med alltför glesa maskor.

Hur länge kan man hålla en människa inspärrad då psykosen börjar lätta, tvångstankarna verkar upphöra och rösterna tystna?

Martti Heikkinen, ledande psykiater vid HUCS ­säger i Iltalehti (1.8) att öppenvård bygger på att patienten besöker kliniken, tar sin medicin och är mottaglig för vård. Försummas vården kan ­patientens tillstånd försämras snabbt, säger ­Heikkinen och slår fast att den kritiska tiden är en månad ­efter avslutad sjukhusvård.

Balansgången mellan å ena sidan individens frihet och rätt till integritet och å andra sidan allmän säkerhet är svår i ett öppet samhälle.

Tragedin i Helsingfors är ett fall där allt uppen­bart gick fel. Men hur långt kan samhället gå för att skydda sig mot irrationellt destruktivt beteende?