Westö firar sin 56-årsdag ute på stugan i Nagu. Sommaren har gått ut på att samla krafter inför höstens framträdanden. Hans sjunde roman Den svavelgula himlen har i veckan nått bokhandlarna.

– Jag har gett mitt allt och tror inte att jag kan skriva så mycket mer djupgående än det här om teman som kärlek, vänskap och svek. Boken lyfter också upp vår tids samhälleliga teman som flyktingkris, terrorhot och latent våld. Redan på sommaren i fjol hade Westö sin första version klar. Eftersom han har förläggare i flera olika länder, så har responsen redan varit riklig.

– Folk har ryckts med och sagt att de inte kan sluta läsa, vilket gör mig glad. Min skrivprocess är intensiv och det är bra om läsaren också känner intensiteten annars vore det oroväckande.

De kvinnliga läsarna bär upp litteraturen, men en av hans förläggare har sagt att Westös framgång delvis beror på att han överskrider många gränser.

– De flesta författare drömmer om är att kunna skriva berättelser som är så universella att de når över alla skrankor.

Ren och skär fiktion

De tre huvudkaraktärerna Alex, Stella och berättaren är nästan jämngamla med Westö, vilket betyder att romanen följer hans livskurva. Väldigt lite är ändå lånat ur hans eget liv.

– Precis på samma sätt jag lever mig in i scener från 1891 eller 1918, så kan jag leva mig in i nutida situationer som jag inte har upplevt.

I Westös första roman Drakarna över Helsingfors, som kom ut 1996, gick han på vissa ställen nära sina egna erfarenheter, men det har han inte upprepat i samma utsträckning. Ändå skulle det vara omöjligt att gestalta personligheter, relationer och människoöden utan att ha levt ett liv.

– Författare av min typ fabulerar och hittar på. Men i någon mening öser man alltid ut sina egna livserfarenheter.

Zoom

Foto: Lehtikuva



Westö har försökt skildra det Helsingfors som han själv växte upp i på ett realistiskt sett, men i litteraturen är realismen alltid förhöjd.

– Det ska finnas ett skimmer över staden, för miljön är ändå på något sätt ett sago-Helsingfors.

Handlingen utspelar sig mest i den reella staden Helsingfors och i ett påhittat skärgårdslandskap. Westö frågar mig var jag upplever att sommarparadiset ligger, men jag avslöjar generat att det pendlar mellan öst och väst.

– Då blir jag glad, för just så vill jag att det ska vara. Det sägs att Ramsvik ligger fyra mil från Helsingfors, men det finns markörer som pekar i olika riktningar.

Dras till snälla människor

Den svavelgula himlen berättas av en anonym man som studerar historia och blir författare. Westö upplever ändå inte honom som den viktigaste karaktären, utan den som boken filtreras genom. Westö nekar bestämt till att han är berättarjaget.

– Det finns drag av mig i alla centrala karaktärer. I mina tidiga böcker erkänner jag att kvinnogestalterna var lite tunna. Jag vågade inte satsa mig själv lika mycket i kvinnoporträtten. Men sedan några böcker tillbaka tycker jag inte att jag har den begränsningen. Westö menar att han blir fäst vid alla sina karaktärer, han har till och med känt motvillig sympati för ganska onda människor.

– Det är kanske inte alldeles lätt att entydigt tycka om trion Alex, Stella och berättaren, som tar mest plats i boken. De har alla narcissistiska drag. Jag har en tendens att tycka om snälla människor och har störst sympati för Krister Tuominen och hans sätt att manövrera i världen.

En tom skärm den ultimata farhågan

Westö har i tidigare intervjuer hävdat att berättelserna bara kommer till honom, och att han känner ett behov av att skapa. Jag frågar honom hur hans fantasi tar sig uttryck: som hallucinationer, färdiga människor, eller som fragment?

– Någon rationell förklaring finns inte. Vi människor lär oss allt mer om hjärnan och vad det vi kallar själ egentligen är, men jag tror inte att vi kommer att hitta en förklaring till varifrån berättelserna kommer. Det är ett stort mysterium och samtidigt konstnärens största skräck. Min största arbetsrelaterade rädsla är att scenerna ska sluta komma. En dag då du sätter dig ner finns det ingenting där. Förr talade man om skräcken för det vita pappret, numera är det en skräck för den tomma skärmen.

Westö börjar se vaga drömscener, som växer fram, men inte över en natt.

– När karaktärerna har blivit tillräckligt påträngande, får jag en känsla av att jag måste skriva ner berättelsen för att inte bli tokig. Det är en människa inuti mig som börjar prata och agera och småningom får ett namn. Och namnen bara kommer till mig. Om jag måste försöka konstruera namn åt karaktärerna, är det ett dåligt tecken.

Westö förklarar tillståndet som något slags överbelastning i huvudet. Han upplevde karaktärerna i den här boken ovanligt intensivt.

Glömmer aldrig sin första publik

I den finlandssvenska läsekretsen finns mycket välvilja och uppmuntran, men försök att dra ner Westö från någon slags piedestal har också förekommit i kulturvärlden. Flera gånger under intervjun kommer det ändå fram att han inte vill se sig själv som något mer än en flitig författare.

– Jag går inte omkring och tänker på mig gravallvarligt, till exempel som en "stor" författare. Jag har vågat satsa allt jag vet och kan på författarskapet och jag är väldigt medveten om hur privilegierad jag är.

För Westö känns det oerhört viktigt att behålla en pragmatisk och sansad inställning, i synnerhet då allt går som på räls.

– Man ska inte bli kvar och glo på den offentliga bilden av en själv, utan inse att det är i vardagen som livet finns. Jag dricker mitt morgonkaffe, tar kanske en promenad, öppnar datorn och börjar fundera. Den kreativa ådran vill jag aldrig tappa.

Westö har haft framträdanden på Arbetarinstitutet i Helsingfors efter varje boklansering. När han gav ut sin första diktsamling Tango Orange satt ett dussintal människor i publiken. Det är han oerhört tacksam för än i dag, då över tusen kan sitta i publiken.

– Det var mest mogna damer där på Arbis, för det är väldigt långt de som bär upp kulturen. De visste väl knappt vem jag var, mer än en ung poet. Jag tänker fortfarande på de där tolv, också när livet är snabbt och jag befinner mig utomlands. Vi har alla börjat någonstans och vi är skyldiga ett stort tack till dem som stött oss i början.