Kommer någon ihåg att vi en gång i tiden hade något som hette Liberala folkpartiet (LFP)? Som störst brukade LFP vara ungefär jämnstort med SFP och fick ännu i riksdagsvalet 1975 nio ­platser. LFP var ett frisinnat borgerligt alternativ med många unga väljare, ungefär som De gröna i dag. I statuterna sades partiet vara icke-konservativt och icke-socialistiskt.

I valet 1979 gick LFP ut med en kampanj där man profilerade sig som det politiska alternativet för medelklassen.

Valet blev ett fiasko för LFP som tappade mer än hälften av sina mandat då nio platser blev fyra.­ ­Kraschen slungade partiet in i en ekonomisk kris som förvärrades av misslyckade fastighetsaffärer, och 1982 uppgick LFP som en medlems­organisation i Centerpartiet, som också gick i borgen­ för de gamla skulderna. Väljarna flydde till Samlingspartiet och Centerpartiet, medan en del partiaktivister så småningom flydde till Gröna förbundet.

1987 försökte LFP göra comeback i riksdags­valet med uselt resultat, med 0,97 procent av ­rösterna fick man ingen invald. Fyra år senare gick det ­marginellt bättre då 0,78 procent av rösterna gav ett mandat.

Vad har det här med någonting att göra? Jo, då De blå (a.k.a. Blå framtid, a.k.a. Nytt alternativ) i måndags på sitt sommarmöte i Esbo presenterade sina programskisser framhöll man gärna sig uttryck­ligen som en förkämpe för medelklassen.

Det fanns säkert flera orsaker till att LFP kollapsade 1979, men en allmänt omfattad slutsats då var att ingen ville identifiera sig som medelklass och kände sig främmande för partiets locktoner.

Är läget annorlunda i dag?

Det är, som man brukar säga, en bra fråga.

Man kan också vända på frågeställningen och fråga­ sig om inte så gott som hela partifältet de ­senaste årtiondena sökt sig till en mittfålla som uttryckligen är medelklassens. Alla värnar om att försvara de rättigheter som en majoritet av befolkningen anser vara hävdvunna.

Vår partiskala är en återspegling av Lagom­finland. Nu vill De blå nischa sig som specialist på detta lagomskap. Det gör man bland annat ­genom att små- och medelinkomsttagare ska göra ett skatte­uppror.

För höginkomsttagare vill De blå att den så ­kallade solidaritetsskatten som uppbärs till slutet av detta år ska fortsätta.

I övrigt är man synnerligen vag i formu­leringarna. Iltalehtis reporter ansatte gruppens ­viceordförande Simo Elo med frågor om var man sätter inkomstgränserna utan att få något vettigt­ svar, och inte heller ordförande Sampo Terho kunde­ säga mera än att man återkommer till detaljerna i höst.

De blå är en märklig gruppering. Arvtagare till De Sannfinländare Timo Soini var med och grundade och avhoppare från moderpartiet som helt tagits över av det som en gång var dess främlings­fientliga fraktion.

Får man tro retoriken så här långt, överger Sannfinländarna profilen som allmänparti till förmån för en inriktning där man helt skjuter in sig på ­nationalism och invandringsmotstånd.

Det skulle lämna en nisch för ett missnöjes­parti som De blå kunde fylla – men hur trovärdigt kan man axla den rollen då man sitter i regeringen?

Samtidigt har man inte bara bland sina väljare­ utan­ också i sina egna led de som med hög profil­ vädrat åsikter som står mycket nära Jussi­ ­Halla-aho. Många av dem som lämnade skutan efter­ sommarens partidagar gjorde det snarare av personliga­ skäl och prestigefrågor än för att de skulle tänka annorlunda än den nye ordföranden.

Inför ordförandevalet var det inte många ideologiska frågor som skiljde åt Halla-aho och Terho.

Så här långt har De blå inte lyckats övertyga sina forna – eller nya – väljare. Understödet ligger på en eller två procent.

Ändå sitter grupperingen på fem minister­taburetter, lika många som Samlingspartiet som pendlar kring 20 procent i enkäterna. Att Centern och Samlingspartiet lever med detta handlar enbart om att de ville rädda sina spetsprojekt kring landskapsreformen och valfrihet i vården.

Det är svårt att se hur De blå ska förvalta den här situationen då vi går till val 2019.

Blå framtid kan förvandlas till grå vardag.