Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. En människa som begår ett brott i USA har förverkat sin rätt att leva i samhället. Eftersom skadan är självförvållad ska han buras in och fråntas sina rättigheter. En människa som begår ett brott i Norden ska också straffas, men samtidigt rehabiliteras på ett sätt som reducerar risken för återfallsbrott. Det är den stora, ideologiska skillnaden mellan fångvården i USA och i Norden. Klyftan i synsätt belystes på ett utmärkt sätt i det första avsnittet av Svenska Yles nya serie The Norden (21.10). Programidén är genial. Genom att guida runt utländska gäster i det nordiska samhället erbjuder Yle var och en tittare en möjlighet att betrakta det egna samhällssystemet med nya ögon. Gästen i det första avsnittet, pensionerade fängelsedirektören James Conway, var rent av underhållande i sina kommentarer om att vi "daltar" med våra fångar. Men jämför man brottsstatistiken mellan USA och de nordiska länderna är det ingen tvekan om vilket system som betalar sig i längden. I USA är fängelserna överfulla, antagligen just för att systemet tar fasta på att samhället ska skyddas från kriminellt belastade personer. En hård behandling i fängelserna förvärrar den onda spiral dessa människor har hamnat i. En komparativt reflekterande programserie av det här slaget är oerhört viktig i en tid då det är tunnsått med politiska beslutsfattare som är redo att försvara och ytterligare förstärka det nordiska samhället. Samhällsvetaren Gunnar Wetterberg skrev i sin senaste kolumn i Expressen att politikerna drev nordismen efter andra världskriget, men att det politiska intresset för Norden numera verkar vara svalt. (20.10) I stället har företagarna och medborgarna tagit över. Wetterberg påpekar att allt fler företag väljer att organisera sig på nordisk bas medan tiotusentals svenska ungdomar under senare år har valt att flyttat till Norge. Wetterberg har en viktig poäng även då han hävdar att 1960-talets projekt om en gemensam nordisk arbetsmarknad blev på hälft. Skatter, socialförsäkringar och tjänstepensioner är i dag lika inskränkt nationella som de alltid har varit. Med andra ord finns det gott om angelägna lagstiftningsprojekt för de politiker som är beredda att hoppa på harmoniseringståget. Men eftersom vårt partiväsende vilar på nationell grund är det få parlamentariker som ens vill tänka utanför boxen. Men helt hopplöst är det ändå inte. Den här veckan kommer den nordiska förbundstatstanken igen att dyka upp på Nordiska rådets bord. Samtidigt har de båda finlandssvenska tankesmedjorna Magma och Yggdrasil pejlat attityderna till något de kallar en ny utökad, nordisk offentlighet. Både den nordiska förbundsstaten och visionen om en samnordisk samhällsdebatt bygger på ett folkligt intresse. Det är så samhället ofta utvecklas –  genom initiativ som springer ur de djupa folkleden. Den första ryggmärgsreaktionen hos massmedieaktörerna kommer säkert att bli negativ. Mediebolagen är ekonomiskt illa ute och att de inte har råd att skänka bort sina nyheter gratis. Å andra sidan finns det säkert också reklampengar att hämta i ökade digitala trafikströmmar. För en liten, finlandssvensk massmedial aktör kan det rent av bli rena guldgruvan att ha läsare i hela Norden. Framtiden är samnordisk, på både ekonomísk och politisk front. I bästa fall kan vi också sälja vår nordiska modell för fångvård till USA. Men först måste amerikanerna mogna till insikt om att vår daltande modell faktiskt är bättre än deras. Det första avsnittet av Svenska Yles program The Norden kan ses här.