De senaste dagarnas tidningar har varit dyster och tragisk läsning. – På torsdag kväll skjuts en man ihjäl med hagelgevär i sitt hem i Ulfsby. Polisen har häktat en man och en kvinna misstänkta för dådet. – En elev knivhuggs till döds i gymnasiet i Utsjoki på fredagen. Gärningsmannen är en vuxenstuderande vid samma skola. – En mor frontalkrockade på söndag kväll i Rauta-vaara avsiktligt med sina tre barn i bilen mot en buss där hennes sambo som var far till två av barnen var passagerare. Samtliga i bilen omkom. – En man är i kritiskt tillstånd efter att ha knivhuggits i Vasa. Då tragedier hopas på det här sättet och ger rubriker får man lätt intrycket att vi lever i en våldsam värld och att det blivit allt farligare att leva. Det är inte sant. Det som stämmer är att de finländska siffrorna för brott mot liv är trist läsning i en internationell jämförelse. 2012 avled 1,6 av 100 000 finländare som resultat av dråp eller mord. Motsvarande siffra för Norge var 1,2, för Sverige 0,7, för Danmark 0,8 och Island 0,3. En ”normal siffra” för väst-europeiska länder är strax under 1,0, medan statistiken för Östeuropa, inklusive Baltikum, är mycket dystrare – Estland 5,0. Lettland 4,7, Litauen 6,7 och Ryssland 9,2. Årtalen för statistikföring varierar något. Men antalet mord och dråp minskar stadigt. År 2000 mördades eller dräptes 146 människor i Finland. 2013 var siffran 95. Räknat per capita som ovan var årsmedeltalet 3,5 för perioden 1981–1985 och för perioden 2006–2010 var det 1,7. I ett längre perspektiv är utvecklingen än mer påtaglig. Ännu på sjuttiotalet höll sig siffran kring fem, i början av trettiotalet fanns ett par toppar då närmare 20 finländare av 100 000 blev offer för brott mot liv. Helgens knivdåd och den ihjälskjutna mannen i Ulfsby är tragiska nog, men kommer helt i skuggan av krocken i Rautavaara, där en mor avsiktligt tog med sig sina tre barn i döden, därtill i krock med en buss där fadern till två av barnen var passagerare. Ett familjemord i Finland är ovanligt men inte unikt. Det är heller inte första gången en mor dödar sina barn. Under perioden 2003–2014 har det inträffat 18 familjemord, i sex av dem är det kvinnan som dödat. I hälften av fallen har också partnern dödats. I åtta sådana fall var det en man som dödade, i bara ett av fallen en kvinna. 2000-talet med sin snabba nyhetsförmedling där tragedier inte bara ger stora rubriker och löpsedlar utan också blixtsnabbt blir nyheter på nätet har gjort de här 18 tragedierna offentliga på ett sätt som tidigare inte var möjligt. Det är inte bara av ondo. Uppmärksamheten har lett till krav på åtgärder och fokus har också riktats på hur man ska kunna förebygga tragedierna. Avigsidan är den missuppfattning vi lever med att de här händelserna skulle ha ökat. Åter en gång: Det är inte sant. Ännu på 1990-talet var sannolikheten att ett barn under 15 år skulle dödas av sina föräldrar dubbelt så hög som nu, på 1950-talet 18 gånger högre. Världen har, alla svarta rubriker till trots, blivit bättre. Ändå är varje tragedi som den i Rautavaara en tragedi för mycket. Det förebyggande arbetet förutsätter fungerande sociala nätverk som kan larma när någonting verkar vara på tok och lyhörd personal på alla nivåer som är i kontakt med barnfamiljer. Inte ens den bästa barnomsorg är en garanti mot tragedier, men alla indragningar ökar risken för nya.