Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Statsmakten i Finland har gjort ett klavertramp. EU är bra för freden, handeln och rörligheten, men vi borde aldrig ha gått med i den europeiska monetära unionen. Att Sverige har klarat finanskrisen så galant är delvis en följd av deras vägran att byta ut kronan mot euron. Finland sitter nu i samma båt som krisländerna Grekland, Portugal, Spanien och Italien. Finland har budgetunderskott som en följd av en dåligt fungerande realekonomi, som i sin tur beror på en felaktig värdering av prestationsförmågan via den gemensamma eurovalutan. Innan vi gick med i EMU varnades vi för så kallade assymmetriska chocker. En given ekonomi kan drabbas av en motgång som ett euroland inte kostnadsmässigt kan värja sig mot via en devalvering. Eftersom kunder har en tendens att undvika övervärderade produkter och tjänster kan en sådan chock innebära att den ekonomiska prestationsförmågan blir övervärderad och att den ekonomiska aktiviteten avtar. Det vi inte förstod var att samma fenomen också kan uppstå över tid, genom så kallad assymetrisk utveckling. Länder som inte håller jämna steg med det vägda genomsnittet riskerar att få en övervärdering i sin ekonomiska prestationsförmåga. Det är just det som har hänt i Finland under de senaste åren. Dels har vi plockat ut fördelarna av eurosamarbetet utan att vidta de strukturella åtgärder eurosamarbetet förutsätter, dels har vi åkt på några riktigt stora smällar med Nokia och skogsindustrin. Att finländska staten nu också tvingas ta ansvar för en konkursdrabbad gruva kröner motgångarna. Vi får mer och mer problem som alltså inte kan lösas med en nedskrivning av valutan. Egentligen borde vi ha kunnat vår läxa. Sovjetunionens sammanbrott 1989 och den förlorade östhandeln var en chock som inte tilläts avspegla sig som en motsvarande nedgång i den finska markens externa värde. Den starka markens politik höll på att sluta i katastrof. Det var först då marken tilläts flyta som utvecklingstrenden i realekonomin vände. I dag inser de flesta till fullo att den enda aktör som på allvar gynnas av den gemensamma euron är Tyskland. Det gynnar ekonomiskt starka Tyskland att ha med svaga ekonomier i eurosamarbetet. Kan vi inte då bara skippa euron och ta tillbaka den finländska marken, till ett nytt, marknadsbestämt värde? I princip ja, men konsekvenserna kan bli ödesdigra. Dels kan det bli dryga övergångskostnader med att ersätta alla eurobaserade kontrakt med FIM-kontrakt, dels finns en risk för att internationella handelspartners drar sig bort för att de inte vill befatta sig med en valutarisk. I värsta fall skulle globala företag – i syfte att minska valutarisken – börja sköta den finländska marknaden från Estland. Eventuellt skulle en del börja kräva ersättning för minskad köpkraft. Lagom till Europaparlamentsvalet kom ett forskarlag med Vesa Kanniainen i spetsen ut med en bok som ifrågasatte Finlands EMU-medlemskap, men den ledde inte ens till någon debatt. Eftersom det inte verkar finnas någon återvändo är vi nu i Finland piskade till en nedmontering av välfärden. Lönerna, arbetets produktivitet och den offentliga sektorn måste euroanpassas. De här följderna var långt ifrån klara för alla då vi – förblindade av vår Tysklandsbeundran – år 2002 beslöt att byta bort vår mark till euro. Nu handlar det inte längre om hur vi ska rädda Grekland. Nu handlar det om hur vi kan rädda oss själva.