Kostnaderna ökar snabbare än inkomsterna. Det har pågått även under bättre ekonomiska konjunkturer. Problemet är knappast att de politiska beslutsfattarna blundar. Påpekanden om att vi lever över våra tillgångar har framförts från höger till vänster i våra fullmäktigesalar. Det finns en politisk samsyn i det stora hela, men det är svårt att komma till skott och skuldsättningen ökar. En skattehöjning med en halv procentenhet löser inte problemen. Inte heller den tidigare föreslag höjningen med en hel procentenhet är tillräcklig som enskild åtgärd. I princip är det fullmäktige som har det yttersta ansvaret. Men man har inte riktigt hittat modellerna för hur man greppar problemen. Vem ska i praktiken sköta nedbantningen? Det måste säkert vara ingrepp även i strukturerna. Dessa frågeställningar fanns med hela tiden då Karleby stadsfullmäktige i måndags beslöt om skattesatserna. Från samlingspartistiskt håll föreslog man att en konsult anställs med uppdrag att se över hela organisationen. Det var i första hand sannfinländarna som stödde idén. Majoriteten ville i varje fall hålla fast vid att man med egna krafter måste kunna lösa problemen. Det återstår att se om stadsstyrelsen i sin beredning lyckas banta ner kostnader så som fullmäktige egentligen önskade, men ändå inte fattade något konkret beslut om. Frågan är om stadsstyrelsen också nöjer sig med att uttrycka en önskan och överlåter det praktiska ansvaret på tjänstemännen. Då fullmäktige så småningom får budgetförslaget till behandling ges chansen att omsätta sina avsikter i praktiken. På styrelsen och tjänstemännen ankommer sedan att verksställa de beslut som fullmäktige fattar. Den kommunala självstyrelsen är ett nyckelbegrepp i den finländska förvaltningen. Hur stor denna självstyrelse i praktiken är kan man förstås diskutera. I alla fullmäktigesalar försvarar man sitt ekonomiska dilemma med att man inte kan röra de lagstadgade uppgifterna. Och dessutom tenderar kommunernas lagstadgade uppgifter att öka. Nu senast har staten ålagt kommunerna ett större ansvar för arbetslösheten. Det är sant att kommunerna får bära ett allt tyngre ansvar för den offentliga ekonomin i och med att också statskassan är tom. De lagstadgade uppgifterna är en realitet. Däremot finns det sannolikt olika möjligheter att uppfylla dessa förpliktelser. Den offentliga sektorn växte snabbt på 1970-talet då vi hade haft en kraftig tillväxt i ekonomin under en förhållandevis lång tid. Lagar stiftades för olika sektorer och det förutsatte även personal. Planeringssystemen har även byggt på tillväxt. Varje sektor vill växa. Det har även byggts upp ett försvar för varje sektor. I stadsfullmäktige kastades tanken om att varje anställd ska se över sin egen uppgiftsbeskrivning fram. Det är en bra idé. Frågan är sedan hur mycket inbesparningar de är beredda att föreslå gällande det egna arbetet. Den stora vårdreformen väcker blandade känslor. En del ställer positiva förväntningar på den medan andra befarar att den bara skapar oreda och kostnadsökningar. Ifall den verkställs som den aviserats har kommunerna små möjligheter att påverka en sektor som rullar över hälften av deras pengar. Kan detta öppna möjligheten till en billigare vård, då beslutsfattarna är en anonym skara? Beslutsfattarna umgås inte till vardags med dem som i slutändan betalar. Det troliga är ändå att utvecklingen går i motsatt riktning. Vi får nya byråkratiska nivåer.