Det fanns en tid då förre statsministern och Samlingspartibasen Jyrki Katainen titt och tätt fann anledning att ropa ”fantastista”. Och visst gick det länge spektakulärt bra för Saml. I början av 2012 nådde Samlingspartiets gallupsiffror nästan 25 procent medan de övriga större partiernas stödkurvor korsade varandra kring 17 procent. Bara några månader tidigare hade Centern krälat i bottendyn med ett understöd som gick ned mot 13 procent. Samtidigt tog Socialdemokraterna ett litet skutt som för ett ögonblick förde dem över 20-procentsstrecket. För några månader sedan bytte både Samlingspartiet och SDP ordförande. SDP återvände till sin arbetarrörelseimage och valde fackbasen Antti Rinne framför läraren Jutta Urpilainen, medan Samlingspartiets val föll på högprofilerat twittrande kosmopoliten Alexander Stubb med en ekonomisk politik snäppet till höger om Katainen. Till att börja med såg SDP ut att ha huggit i sten, men nu syns små ryckningar uppåt, medan stödet för Samlingspartiet rasat sedan den första euforin. Stubbeffekten varade inte länge. Samtidigt skjuter Centerns popularitet i höjden. I den färskaste opinionsundersökningen, utförd av TNS Gallup på beställning av Helsingin Sanomat i fredags (21.11) har Centern tagit en svårintaglig ledning med sina 24,5 procent. Samlingspartiet skulle enligt den här mätningen degraderas till de mellanstora partiernas skara med ett stöd på 17,4 procent. SDP (16,4) och Sannf (16,2) flåsar Stubb ?i nacken inom felmarginalen. Med reservation för den marginalen kan det noteras att SDP nu för första gången på nästan två år har starkare stöd än Sannfinländarna i en TNS Gallup-mätning. Återstår att se om det här fladdret syns som en trend vid nästa mätning. Hur som helst ska det mycket till för att någon under det halvår som återstår skulle kunna knappa in på Centers ledning. Hur kunde det gå så här, Stubb? Orsakerna är naturligtvis många. Det uppenbara är att statsministerpartiet tyngs av att ha regerat i snåltider då man i stort sett kunnat erbjuda bara blod, svett och tårar. Saken blir inte bättre av att regeringen haft sådana svårigheter att ro i land sina viktigaste projekt, vårdreformen och kommunreformen, misslyckats med sina sysselsättningsmål och krönt all detta med en rad märkliga utspel av de nyutnämnda ministrarna. Jyrki Katainens övergång till Bryssel uppfattades också av en del väljare som rena fanflykten. I oppositionen har Centerns överlägsna framfart helt överflyglat Sannfinländarna. Soini fortsätter sitt arbete med att göra partiet regeringsdugligt, men är långt från den toppform som drev partiet till ”jytkyn” i riksdagsvalet 2011. Samtidigt syns SDP lite överraskande vädra morgonluft, men det är för tidigt att avgöra om de inlett ett ryck. Och – som vi frågat förr – vill sossarna ingå i en regering där de på sin höjd spelar andra fiolen? Lika intressant är frågan vad Centern vill. Sipiläs retorik med åtstramningar och nedskärningar ligger närmare Samlingspartiets politik än SDP:s, ändå finns det på fältet ett starkt stöd för samröre med sossarna och gammal misstro mot högersamarbete. Oavsett hur stor del av problemen som beror på yttre omständigheter gynnar regeringens motgångar alltid oppositionen. Då hjälper det föga hur mycket Stubb än twittrar eller hur många triathlonlopp han deltar i.