Den tunga basen i låten dunkar i kroppen och hjälper Signmark att hitta rätt i låten. Han tecknar låten igenom, medan någon annan sjunger verserna och refrängen. – Musik är som matematik. Det är bara att följa rytmen, säger Marko Vuoriheimo. Han är världens första döva rappare. Låttexterna skriver han själv. Genom att översätta låttexter kom Marko i kontakt med musiken. Varje jul satte hans mormor sig vid pianot och sjöng julsånger. Marko kunde varken höra pianospelet eller sången, eftersom han är döv ända sedan födseln. Också hans föräldrar och bror är döva. En julafton när Marko var i 8–9-årsåldern bad han mormor att sätta sig så han såg hennes läppar när hon sjöng. Han hade nyligen lärt sig läsa på människors läppar vad de säger och han översatte julsångerna till teckenspråk så att familjen kunde teckna tillsammans. – Musik skapar en gemenskap. I skolan fick Marko ett tvärt nej när han bad om att få delta i musiklektionerna. Motiveringen var att musik är ingenting för döva. I stället bad han sina hörande kamrater att skriva ned låttexter så att han kunde översätta dem till teckenspråk. Också genom att läsa på artisternas läppar i musikvideon lärde han sig låttexter. För att känna rytmen lade han handen mot teveruten så att han kände hur basen dunkade. Hiphop är genren han föll för. Rörelserna i hiphop passar väl ihop med teckenspråk och budskapet stämmer överens med det han vill förmedla. – Precis som mörka människor rappar om villkoren de lever under – så rappar jag om de dövas villkor. Situationen är litet liknande. Efter att Marko har uppträtt i fyrtio olika länder tycker han att döva har det förhållandevis bra i Finland. Situationen har förbättrats avsevärt sedan hans föräldrar växte upp. Hans pappa gick i en dövskola där läraren slog eleverna på fingrarna med pekpinnen så fort de använde teckenspråk, medan hans mamma gick i en vanlig skola utan att höra ett enda ord av vad läraren sade under nio år. Fastän både Markos mamma och pappa är döva lärde ingen av hans far- eller morföräldrar sig teckenspråk. Markos föräldrar kunde därför inte diskutera något abstrakt med sina föräldrar. Kampen för att bli musiker har varit hård. – Jag vägrar ge upp. Musik är inte bara för hörande. Så fort Marko sätter sig i bilen strömmar musiken ur högtalarna. Också hemma sätter han ofta på musik för att varva ned. Marko går gärna på konserter. Han har sett Madonna, Michael Jackson och AC/DC live. För fastän han inte hör melodierna njuter han av popmusik, rock och metallåtar. Han känner basen, läser på artistens läppar och njuter av det visuella som utspelar sig på scenen. Att han inte kan höra hur den egna musiken låter bekommer honom inte. – Jag har en vision och en känsla för låten. Det räcker. I publiken trängs döva och hörande. Utomlands dyker hörande upp på konserterna av nyfikenhet över hur det låter när en döv gör musik, men i Finland upplever Marko att det finns en skepticism. Han ger också finländare en känga för sitt stela kroppsspråk. – En italienare är enklare att kommunicera med, eftersom han visar vad han känner med ansiktet och händerna. Intervjun är nästintill avklarad när tolken slutligen dyker upp. Genom att läsa på läpparna har Marko uppfattat alla frågor och fastän han inte själv hör har han lärt sig tala. – Jag använder mycket hellre teckenspråk. Det är mitt modersmål.