Förtroendet för den finländska regeringen är kört i botten. Regeringen får underkänt av nästan hälften eller 49 procent av de tillfrågade i den mätning som Helsingin Sanomat publicerade i torsdags (11.12). Inte en enda av de tre regeringar vi har haft sedan år 2006 har fått ett så här svagt betyg. Huvudorsaken sägs vara det svaga ekonomiska konjunkturläget. – Då ekonomin hackar tittar man på vem som leder landet. Det största partiet får då bära hundhuvudet, säger forskaren Mari K Niemi i HS. Niemi anar till och med att statsministern Alexander Stubbs (Saml) positivism och dynamiska ledarstil sitter illa i en ekonomisk mörk tid som förutsätter ett politiskt allvar. Att ekonomin är en faktor i dramat låter rimligt med tanke på att den rödgröna regeringen i Sverige fick nästan exakt samma underbetyg i en motsvarande mätning den 3 december. Undersökningen visade en så kallad förtroendebalans om plus ett. Det betyder att det de som tycker att den svenska regeringen gör ett bra jobb är en procentenhet fler än de som tycker att regeringen för ett dåligt jobb. – Sedan 1998 har inte en nyvald regering får lika lågt förtroendebetyg, sa analytikern Birgitta Hultåker då resultatet presenterades. (SvD 3.12) Men trots det ska vi inte förledas tro att det är ekonomin som befolkningen i Finland och Sverige har satt betyg på. Folket har betygsatt regeringspolitiken. Beaktar vi då att Finland har en regeringspolitik ledd av Samlingspartiet medan Sverige har en regeringspolitik ledd av Socialdemokraterna framstår krisen i hela sin prydnad. Medborgarna upplever att det är samma blaskiga innehåll i olika strutar. Eller, rättare sagt, brist på substans. Opinionsundersökningarna verkar vara ett uttryck för någon form av vanmakt som har utlösts av att de politiska partierna har gett ifrån sig makten till marknadsekonomer. Problemet är inte isolerat till Finland och Sverige, i själva verket sitter hela Europa i samma båt. Tidigare var det en självklarhet att stater skulle stimulera ekonomin i ett svagt konjunkturläge, men i dag är det åtstramningar som gäller. I vårt land har arbetslösheten med god marginal passerat åtta procent, men i stora delar av Europa börjar den snart bli så stor att den utgör en samhällsfara. Men det vill vi helst blunda för. En stor del av vårt lands befolkning gläds med det uppklädda festfolket på presidentens självständighetsmottagning och viftar med pekfingret åt anarkisterna som går an på egendom. Inte ens landets ledarskribenter tar förstörelsen för det samhälleliga nödrop den egentligen är. Kriminalitet ska självfallet inte ha någon förståelse, men vi får heller inte stänga av seismografen som förutspår det stora skalvet. Både Finland och Sverige finns med på en färsk OECD-lista över länder som under de senaste 30 åren har haft de snabbast växande inkomstskillnaderna. (DN 9.12, HS 10.12) Enligt rapporten har de svällande inkomstskillnaderna stått i vägen för en ekonomisk tillväxt, framför allt genom att ojämlikheten har dränerat länderna på utbildning och kompetens. De som har det sämst ställt i samhället har inte vilja eller förmåga att utbilda sina barn på samma sätt som de rika. Den ekonomiska tillväxten står i direkt relation till bildningsnivån i ett land. Bottenbetyget är en stark signal om att politikerna borde återerövra makten i samhället.