De flesta av landets kommuner har i höst tillsammans med grannarna utrett förutsättningarna att klara de kommande decennierna. Det är regeringen som gett dem uppdraget. Baktanken är att man ska få till stånd en ny kommunstruktur. Det har redan länge höjts röster för att antalet kommuner borde minska. I kommunerna har man inte varit speciellt förtjusta i den tanken. Detta gäller i synnerhet kommunerna i Mellersta Österbotten. Karleby skulle i princip inte ha deltagit i utredningen eftersom invånarantalet klart överskrider den gräns som regeringen satt. Som landskapscentrum beslöt man i varje fall att ta på sig ansvaret att bjuda in grannarna. Kannus stad beslöt att inte komma med, men alla övriga kommuner i landskapet har deltagit. Dessutom har Kronoby varit med. Kronoby har deltagit även i utredningen som gjorts i Jakobstadsregionen. Eftersom det från början stod klart att intresset för en fusion är svagt, i synnerhet för en fusion som skulle inbegripa hela landskapet, har man i utredningen mera koncentrerat sig på att se hur man kan utveckla samarbetet mellan kommunerna. Denna diskussion har tydligen uppfattats som bra och nyttig. Några revolutionerande modeller har man inte kommit på. Men det är bra att göra en inventering med jämna mellanrum. Inventeringen har varit till en del ett självändamål. Den stora tveksamheten till fusion kommer delvis av att det är ett heterogent område. Karleby har en dominerande ställning. De övriga kommunerna i landskapet är utpräglad glesbygd. Gemensamt för alla tycks vara att ekonomiska basen är svag. En sammanslagning av flera fattiga kommuner skapar inte någon starkare ekonomisk aktör. Karleby stad har ett fullmäktigebeslut som går ut på att man välkomnar Kronoby ifall man önskar ett närmare samarbete. Hela landskapet ses som en för stor utmaning. Till den inställningen bidrar också att hela Mellersta Österbottens förbunds existensberättigande då skulle ifrågasättas. I och för sig är landskapsindelningen av andra orsaker hela tiden under lupp. Att Karleby har en färsk fusion bakom sig har även bidragit till inställningen. Det är möjligt att vårdreformen ger nya förutsättningar till en diskussion om kommunsammanslagningar, även i Mellersta Österbotten. Motivet är i så fall att en stor del av kommunernas uppgifter överförs till storområdet har en större kommun har bättre påverkningsmöjligheter. Det förutsätter förstås att det finns en något så när enhetlig syn på frågorna inom den stora kommunen. Här kan man kanske inte uppbåda denna enighet eftersom primärkommunerna har så olika utgångsläge. Om man betraktar frågan ur demokratisynvinkel har dagens system med fler kommuner ett övertag. I praktiken är kommunerna något av en intresseorganisation för sina invånare. Kommunen är en kanal för invånarna till och från statsmakten. I en mindre kommun är denna aspekt viktigare. Från centralt håll ökar ändå trycket på kommunerna och kravet på sammanslagningar. Allt fler kommuner fyller allt fler kriterier för en kriskommun. Statsmakten har också olika möjligheter att sätta sten på bördan. Ifall dagens utveckling fortsätter riskerar en del av kommunerna att komma under ett slags statligt förmyndarskap. I den situationen är kommunfusioner sannolikt den lösning som i första hand tillgrips. Men det hjälper inte enbart med att sudda ut kommungränserna.