Som nybliven regissör försökte Maria Sid först tillfredsställa dem som var ­arga och sura, men det ledde till att hon utnyttjade dem som var snälla och aldrig fick upptäcka deras resurser. Nu jobbar hon på ett annat sätt. – Orsaken till kursändringen var att jag själv blev utsatt för en usel regissör en gång. – Han bara upprepade att jag var ­dålig utan att ge mig några verktyg för förändring. Jag tänkte att det var fullkomligt fel metod och valde en helt ­annan. Nu är Maria Sid så rutinerad att hon aktivt kan undvika dem som trampar på andra. Hon föredrar snällheten som mänsklig egenskap och försöker uppskatta den efter förtjänst. Men att vara snäll innebär framför allt att bry sig om andra,­ ­inte att försvinna i tapeten. Den insikten fick Maria Sid när hon började analysera sig själv. – Jag var lite skamsen över min egen snällhet, men när jag funderade över begreppet insåg jag att godhet, snällhet, respekt och solidaritet är en helhet, och den kan rimligtvis inte vara dålig. Det gläder mig att de unga i dag tycker det är trendigt att hjälpa varandra. Att trenden startar på sociala medier är ingen nackdel, det viktiga är att det händer, säger hon. – När jag var ung var jag en hårdare människa. Det har blivit bättre, jag är inte så hysterisk längre. Då tyckte jag att man ska vara häftig, kritisk och elak. Det var mera intressant än att vara snäll, men då förstod jag egentligen inte att den äkta snällheten är kritisk, effektiv och rak, säger hon. Maria Sid har upplevt både extrem ondska och extrem snällhet i livet, men det är det senare hon försöker föra vidare. – Att jobba i en ensemble är en positiv upplevelse. Vi stöttar varandra och är snälla mot varandra, men det betyder inte att det saknas avundsjuka, konkurrens och tävling oss emellan. Det är mänskliga känslor, och man kan faktiskt ha flera samtidigt, säger hon. – Jag har levat så länge att jag som regissör kan hjälpa andra genom de misstag jag har gjort. Alla behöver inte göra dem. Det är de äkta känslorna jag ­söker, och de kan man inte locka fram om man står och skriker att en skådespelare är usel. Då får man bara fram rädsla och osäkerhet och en spelad äkthet. – I Sverige uppfattas jag som så rak att jag kan vara skrämmande ibland. När jag regisserade ”Kristina från Duvemåla” i Göteborg fick jag trots det kommentaren ”Du säger allt så rakt, men man blir ändå inte sårad”, och det värmde. Dessutom säger den mycket om skillnaden mellan Sverige och Finland. Under regiperioden med ”Playme” i Kina var Maria Sid av praktiska skäl tvungen att tillfälligt falla in i den rent auktoritära ledarstilen. – Artisterna var nya och mest inställda på att kopiera allt så bra som möjligt. Jag skulle få dem att göra sin egen tolkning. De behövde minst av allt en omvälvande upplevelse av empatisk västerländsk regi, de behövde handfast ledning och verktyg för kreativitet. Som chef i den kulturen ska man signalera ”Jag vet, jag kan” framför allt ­annat. Men jag tror att jag klarade mig utan att behöva ta till elakheter, säger hon. I ett yrke där man hela tiden ger ut av sig själv är risken för utmattning stor. Därför uppskattar Maria Sid att kunna jobba med många olika saker och på olika plan. Efter en tid av regijobb, teve och film i Sverige, Finland och Kina kommer ­Maria Sid att stå på scenen igen nästa år, och den publiken har hon saknat.