Gårdskarl Pasi Peltomaa låser upp dörren till Bankgården. Det är lite spännande för det måste vara mer än femton år sedan jag senast besökte Terrazzo och Källaren. En nostalgiresa som blir till en smärre chock då vi går ner för spiraltrapporna till det som en gång var en legendarisk kroglokal. Källaren var på sin tid mer ett begrepp än en simpel krog. Yngre generationer minns den som Harlin eller någonting annat men för oss andra är det Källaren och ingenting annat. Här härskar numera förfallet. Nästan all inredning är bortriven eller sönderslagen. Utan möbler är det riktigt rymligt här nere. Inte alls så inklämt som man kommer ihåg från knökfulla rökiga lördagskvällar. Visst känner man igen sig efter en stunds dividerande. – Där stod baren och här gick man ju ner till dansgolvet. Så var det visst. Varje tidsålder har sina arkitektoniska pärlor men det är inte alldeles självklart att folk i samtiden förstått att uppskatta dem. På den tomt där Bankgården står i hörnet av Storgatan och Rådhusgatan fanns ett äldre hus byggt 1840 för handelsmannen Matts Winsten. Det gamla ståtliga empirehuset fick 1964 ge vika för en för sin tid ultramodern konstruktion i betong ritad av arkitekterna Kirsti och Egil Nordin. Det var också tänkt att Bankgården skulle få en bostadsdel på sex våningar mot Kanalesplanaden men det blev inte av. Banken lyckades inte sälja tillräckligt många av lägenheterna på förhand. Under projektets gång bantades också övriga utrymmen ner rejält och kvadratmetrarna minskade med hälften från de ursprungliga planerna. Beslut som togs på 60-talet kan vara det som till slut beseglade husets öde. Det är ju ändå inte mer än femtio år sedan det byggdes och föregångaren stod pall i mer än hundra år. Det är möjligt att huset i dag skulle ha varit lönsamt att renovera om det skulle ha byggts enligt de ursprungliga ritningarna. Nu är fastigheten för liten och i alldeles för dåligt skick. Här doftar pengar, konstaterar jag åt de övriga. – Visst, visst, säger fotografen Jonas Brunnström och ler överseende. Men pengar har en bouquet och gamla mark luktade på ett visst sätt precis som dollarsedlar har sin distinkta doft och här doftar pengar. Det är inte alldeles osannolikt, eftersom vi befinner oss i Helsingfors Aktiebanks valv. Det är en merkantil kontorsdoft från tider före datorer som kommer från papper, mappar och förstås sedlar. Vid kassorna fanns små svampar för att fukta fingrarna för att bättre få tag i sedlar. Mekaniken till valvet fungerar klanderfritt då man vrider om nyckeln i låset trots att banken flyttade redan på 80-talet. Vi skrattar lite nervöst, oroliga som vi är för att bli instängda, åt skämtet att larmet fortfarande fungerar men att det går till det gamla polishuset. Det hus som alltså revs och nu är parkeringsplats i väntan på att något ska hända. Där någonstans under raden av bilar ur jorden ljuder larmet då vi rör oss i valvet. Säkert. Små detaljer överallt i huset antyder för den som vill se att det ändå inte är fråga om något billigt dussinbygge. Kopparplåtar i dörrar, kakel i pelare, infällda ljus i taket skvallrar att det här var ett påkostat bygge innan förfallet eller de otaliga små och större förändringar som gjorts och som förvandlat huset. I banklokalen där det senast varit utförsäljning av kläder är de ursprungliga väggarna borta. Den galleria som bildades genom huset och som mot torget slutade i ett café, i folkmun kallat korsdraget, finns inte längre. För den som inte vet hur huset såg ut då det var nytt är det svårt i dag att riktigt få grepp. Vi hinner ha lyset på i några minuter för fotograferingen innan en kund nyfiket tittar in. Besviket vänder han om då Pasi Peltomaa upplyser honom om att det tyvärr är stängt. Det här är väl goda nyheter? Det tycks finnas ett sug efter affärer i centrum. Den trappuppgång som leder in från Kanalesplanaden är bättre bevarad och den är ganska oförändrad. På väggen i banklokalen fanns från början en stor abstrakt målning av modernisten, konstnären Ernst Mether-Borgström, kallad Primavera, som på något sätt har etsat sig in i mitt minne. I dag står där en tillfällig vägg. Men vad hände riktigt med tavlan? Är den fortfarande kvar där under allt bråte och spånskiva? Endast en del av stockarna i det gamla empirehuset levde kvar i form av en bankdisk i rödfuru i det nya bankkontoret. Alla i staden gillade nog inte utvecklingen även om huset var modernt för sin tid. Kanske just därför att det var så ultramodernt. – Jag kommer ihåg att alla de andra bankerna var avundsjuka på oss och vårt nya kontor, säger Markus Karlsson som jobbade vid banken redan 1961. Karlsson blev senare bankdirektör för kontoret i Jakobstad och han minns tavlan mycket väl. – Vet du om konstnären blev framgångsrik? Lever han ännu? frågar Karlsson mig. Han fick ta emot en hel del gliringar från kunder under årens lopp angående konstverket. Många ogillade tavlan för den föreställde ju ingenting, bara bollar, streck och slingor, tyckte många. – Tavlan tror jag i dag finns på Nordeas huvudkontor i Helsingfors, säger Karlsson. Sextiotalsarkitekturen har stämplats som fula, dåligt byggda lådor, med mycket problem i form av platta tak och fuktskador. Ändå var det här ett rätt spännande hus, tyckte åtminstone jag som barn. Ett gott exempel för sin tids arkitektur då det var nytt. Men förfallet började rätt tidigt. Kanske det blev för smått från början. I källaren är inredningen borta. De murriga väggfasta sofforna, mörkt trä och Tiffanylampor som ger den där omisskänneliga touchen av 70–80-tal. En stil som överlevde flera krögare, otaliga uppiffningar och försök till konceptbyte. Den är nu definitivt borta. Väggarna är målade nästan hotfullt mattsvarta i ett försök att göra cool nattklubb av det hela. En dammig men fortfarande fungerande ljusslinga i plast hänger lite löst under dansgolvet. En sprucken spegel i discjockeybåset, tomglas i mängder och trasiga kakel visar att från det här går det nog inte längre uppåt innan grävskoporna bokstavligen slår ner allt. Det vilar något sorgset över lokalen. Här har hänt så mycket. Det är en plats för möten och mänskligt drama för hela slanten. Ett ställe där folk mött sin blivande livskamrat och också en plats där förhållanden gått i kras. Kanske dröjer sig en del av känslorna kvar i själva betongen? Ett svagt eko från förr som skapar en speciell stämning eller så är det bara ren inbillning i den starka våg av nostalgi som sköljer över en. För nästan alla här har eller har haft någon form av relation till huset och alla har en åsikt om huset. Trappan upp minns man med sedan är allt annorlunda. Grill Terrazzo byggdes ut och själva terrassen, uteserveringen försvann redan på åttitalet.